Sandkilen har blivit ett sjukläger värdigt Poltava. Jag har drabbats av luftrörskatarr och äter en ansenlig mängd receptbelagd medicin, men är på bättringsvägen. Ola å sin tur har fått någon otäck förkylning (även om han beter sig som om det vore fråga om böldpest..) och ligger invirad i filtar och morrar.

Den kyliga luften är inte det snällaste jag kan utsätta mina lungor för just nu, så Mamma kom till undsättning när jag behövde göra några ärenden nere på stan. Mor som nu är smalare, snyggare, gladare och ballare än någonsin, är ett under av energi - något jag naturligtvis är enormt glad över MEN ibland chockar det mig fortfarande.

Jag är liksom van vid en mamma som pga. stress och ryggont kvider "Nej, jag hinner inte... Det gör ont... Jag vill skjuta någon!"

Nu kör Mamma mig glatt runt halva stan, bjuder på lunchsmörgås och väntar tålmodigt utanför ÖB.

Tack!

Nu kvider Ola efter te och halstabletter...tydligen har han spillt vatten också. Det känns som att ta hand om ett förvuxet spädbarn!