Min nya tatuering (på en för tillfället sjukt svullen arm)..Tillägnad mamma och pappa, som tack för allt.

Har haft en underbar dag med Mor på stan!

Inledde med att äta lunch på en av stadens kinarestauranger och tala om lifvets alla väsentligheter.

Sedan utbröt le grande commerce... Vi skulle egentligen bara titta lite..

På Kappahl hittade jag en lila tunika som andades lite charleston och var i mjuk härligt viscose. Priset var endast 49:- (nedsatt från 299:-), vem kan motstå? Köpte också ett par härliga raggsockor till Mor som hon kan ha när hon ligger i soffan och myser med en deckare.

Sedan in på Lindex där de riktiga fynden gjordes!

Mor Örnöga fäste blicken på en historia i svart med prickar i vitt..den visade sig vara en absolut underbar klänning i sånt där riktigt mjukt härligt material, urringad, små volanger både vid ärmsluten och i nedre fållen..kort sagt: THE Dress!

Den är som klippt och skuren ur en 40-talsfilm med Betty Grable eller Lana Turner. Jag skulle kunna spela akterseglad fästmö till en soldat som gått ut i 2:a världskriget i denna underbara klänning.

Men....den fanns bara i pygméstorlekar. Buu-hhääää!

Något stukade men med ett visst mått av high spirit fortsatte vi emot reaställen. Där hittade jag en blå klänning som jag övertalade Mor att prova.

Mor satte fart emot provrummen och vad fanns där.... Jo, på en ställning hängde först och främst en glittrig klänning med holkärm, ursnygg! För 49 bagis!

Och vad mer....jo MIN klänning i MIN size!

Victory!

Euforisk rusade jag emot kassan och betalde både Mors glittriga sak (som satt som gjuten på henne) och min prickiga dröm.

Jag ska sova med min klänning tryckt emot bröstet...

Tack mamma för att du hittade den!

Mina föräldrar

Min Far är en mycket snäll och omtänksam person som älskar att vara hjälte och hjälpa familjen med allt som kan tänkas. Dock är han inte så uppmärksam på sagda familjs uteseende. Vi skulle operativt kunna avlägsna näsa och öron utan att han skulle notera detta.

Jag som numera har en silverkula placerad hyfsat centralt i nyllet trodde naturligtvis att Far skulle lägga märket till den när vi igår fikade på Café Hörnan under en dryg timme. Men icke.

Min Mor behöver jag egentligen inte skriva så mycket om, det gör hon i så stor utsträckning själv. Dock ringde hon idag och meddelade att hon var pigg...

 Det gör mig särskilt nervös....!

Hundarna

Äter tortillachips med barbequesmak direkt ur påsen. Kommentarer överflödiga.

Jag själv

Är dunderförkyld och klen. Surfar runt på skottesidor och kvider över alla söta antika saker jag hittar.

Slutsats

Det är ofattbart att inte Ola gått i ån efter att ha hamnat i denna familj.

Senaste veckorna har varit ett myller av jobb, åtaganden och dessutom Olas mormors begravning i fredags. Värdigt och vackert, med en porslinskatt på kistan och Zarah Leandersånger i kyrkan.

Fick träffa delar av släkten som jag aldrig mött tidigare, såsom Elsas kusin med man. De hälsade på mig med orden "Åh, du måste vara Unos matte!".

De hade tydligen träffat U för flera år sedan då mina svärföräldrar var hundvakt åt honom över en helg. U hade gjort en outplånligt intryck!

Jag fick berätta allt om Unos liv och hans nya lilla kompis.

Tänk vad djur kan ge oss människor...

En annan händelse som fick mig att bli lite rörd skedde i lördagskväll. Var ute med pojkarna sista kvällsrundan och skulle korsa vägen utanför vårt hus. Målbrottsbröl och klirrande med flaskor hördes från ett gäng ynglingar som närmade sig. Jaha, tänkte jag, here we go. Sakta in för att inte behöva korsa deras väg.

Då hördes en röst från gänget: "Öh!"

Fan, tänkte jag. Ska det bli någon slags konfrontation nu? Suck...

Men till min oerhörda glädje fortsatte rösten:" Hörni, håll käften nu va! Hon har ju två små hundar, skräm inte dom!"

Hela gänget tystnade, stannade upp och killen som sagt till sina kompisar nickade åt mig att passera med hundarna.

Jag log och nickade tillbaka, glad över att det finns hopp för mänskligheten.

-----

Javisst ja, Mor påminde mig om ytterligare en episod vi upplevde i helgen.

Tog en promenad nere på stan med båda hundarna. Mötte en mamma med dotter i åldern typ 5-6 år.

Flickan lyste upp och pekade på mina hundar:

"Titta mamma...som Lady & Lufsen!"

Mamman sa att det inte riktigt var samma ras på dom där vovvarna.

Dottern suckade indignerat och tittade på sin oförstående moder:

"Nejnej, det är ju deras KOMPIS!"

Vilket hon ju har alldeles rätt i! Lady's granne är en skotte vid namn Jock.

Se nedan!