Senaste veckorna har varit ett myller av jobb, åtaganden och dessutom Olas mormors begravning i fredags. Värdigt och vackert, med en porslinskatt på kistan och Zarah Leandersånger i kyrkan.

Fick träffa delar av släkten som jag aldrig mött tidigare, såsom Elsas kusin med man. De hälsade på mig med orden "Åh, du måste vara Unos matte!".

De hade tydligen träffat U för flera år sedan då mina svärföräldrar var hundvakt åt honom över en helg. U hade gjort en outplånligt intryck!

Jag fick berätta allt om Unos liv och hans nya lilla kompis.

Tänk vad djur kan ge oss människor...

En annan händelse som fick mig att bli lite rörd skedde i lördagskväll. Var ute med pojkarna sista kvällsrundan och skulle korsa vägen utanför vårt hus. Målbrottsbröl och klirrande med flaskor hördes från ett gäng ynglingar som närmade sig. Jaha, tänkte jag, here we go. Sakta in för att inte behöva korsa deras väg.

Då hördes en röst från gänget: "Öh!"

Fan, tänkte jag. Ska det bli någon slags konfrontation nu? Suck...

Men till min oerhörda glädje fortsatte rösten:" Hörni, håll käften nu va! Hon har ju två små hundar, skräm inte dom!"

Hela gänget tystnade, stannade upp och killen som sagt till sina kompisar nickade åt mig att passera med hundarna.

Jag log och nickade tillbaka, glad över att det finns hopp för mänskligheten.

-----

Javisst ja, Mor påminde mig om ytterligare en episod vi upplevde i helgen.

Tog en promenad nere på stan med båda hundarna. Mötte en mamma med dotter i åldern typ 5-6 år.

Flickan lyste upp och pekade på mina hundar:

"Titta mamma...som Lady & Lufsen!"

Mamman sa att det inte riktigt var samma ras på dom där vovvarna.

Dottern suckade indignerat och tittade på sin oförstående moder:

"Nejnej, det är ju deras KOMPIS!"

Vilket hon ju har alldeles rätt i! Lady's granne är en skotte vid namn Jock.

Se nedan!