Har ägnat eftermiddagen åt triviala saker såsom veckohandling, promenad och diverse hushållsysslor.

Kände en viss odör som visade sig härstamma från hunden Unos mun...är man snart 11 år så är gaddarna inte alltid i topptrim. Här krävdes en viss insats!

Fram med tandborste och tandkräm (med leversmak...), här skulle borstas tänder! Uno, som varit med förr, lät matte bända upp jättegapet och påbörja rengöringen. Det tog ett tag....U's tålamod belönades rikligt med godis och beröm.

Viggo ville gärna också ha godis..men utan motprestation! Men hans matte är mån om Viggos goda karaktär, så han fick finna sig i att bli också bli tandborstad, till dennes stora förtrytelse!

Eftersom skottar är av naturen ganska lättstötta så försvann V in på toaletten för att sura en stund under handfatet, men med lite smicker och en näva snask förlät han sin matte ganska omgående..

Idag blir Viggo hela 4 år!

Grattis, min lille prins!

Vi har haft en underbar semester i Spanien!

Såfort Ola lagt in bilderna från kameran till datorn så ska jag visa dom. Sommarvärme, palmer, vin och sena kvällar..

Barcelona är fantastiskt, vilken stad! Människorna! Maten! Vädret!

Hurra! Konfetti! Fyrverkerier! Champagne till alla!

Ingrid är kurerad, så när som på lite snuva och hosta (men det kan jag leva med)!

Vaknade och gjorde en (mental) saltomortal och började genast frenetiskt att packa resväskan. 17 grader och sol i Barcelona - klänningsväder med andra ord. Jippie!

Viggo anar att något spännande är på gång och vill gärna vara med och kolla.. Nyss kom han bärande på sin röda mjukiskrabba och la den demonstrativt vid mina fötter med en min som sa ungefär "..och så glömmer du inte min lekis, ok? För jag ska ju med, eller hur?". Rörande..

Men det ska ni ju inte alls, pojkar! Ni ska ju få komma ut på landet och leka, springa lösa i trädgården och andas frisk och avgasfri luft i dagarna fyra! Inte ett dugg synd om er  

Vi lättar från Norrtälje runt 3.30 inatt och tre timmar senare lyfter vi - det ska bli så otroligt roligt att få se Barcelona! Adios, amigos!

Ett ganska säkert tecken på att man börjar må en aningen bättre är att man släpar sig ur sin säng för att duscha och tvätta håret. Detta skedde igår kväll, till min stora förvåning. Vaknade dessutom imorse med knappt någon feber alls, orkade dra runt dammsugaren ett varv (hundarna fäller något kopiöst) och diskade. Visseligen var jag sen tvungen att lägga mig på soffan en stund efter den ansträngningen...

Har dessutom börjat fundera på packning, vilket måste betyda att jag undermedvetet är helt inställd på att åka på lördag, inte sant?

Har en överbliven bit benfri fläskkarré i kylen som jag funderar på att göra hemgjord pyttipanna av. Det borde väl gå?

Brukar av någon anledning använda nötkött till sånt annars, men karré är väl minst lika lämpligt?

Husmodern i mig skulle ljubla av lycka över att lyckas hitta ett användingsområde till för "hänt-i-veckan-rester"..

Är sjukare än någonsin! Feber, frossa, muskelvärk i varenda kroppsdel...

O är optimistisk och tror att jag kommer att må prima på lördag. Just nu känns det enormt avlägset....

Krax krax...

Har intagit horisontalläge i sängen, med det nödvändigaste på nattduksbordet och en tjock bok (som jag antagligen kommer hinna läsa två sidor av innan jag somnar). Nu j-vlar ska jag bli frisk!

Vad händer i princip alltid då Ingrid ska ut och resa eller göra något annat kul?

Jodå, i vanlig ordning vaknade jag imorse och upptäckte att någon bildligt talat tryckt ner ett rivjärn i halsen på mig!

Vinglade ut med hundarna som inte alls tog hänsyn till min värkade kropp utan istället glatt jagade löv och varandra. Släpade mig uppför trapporna och famlade efter telefonen och kraxade fram en ödmjuk förfrågan till Far om han möjligen skulle passera staden idag? Till min oerhörda lycka och tacksamhet skulle han det och lovade att komma förbi med Alfs Patenterade Sjukdoms-kit: glass, cola, halstabletter (och vid magbesvär även blåbärssoppa).

Funkar alltid och kurerar det mesta i kombination med Alvedon. Tack tack tack!  

Varför skriver människan om sig själv i tredje person, undrar kanske den förbryllade läsaren? Storhetsvansinne?

Absolut inte (för det mesta...). Det är ett släktdrag som inte kan utplånas, hur gärna jag än skulle vilja.

Det mesta låter liksom roligare om man pratar om sig själv (som den dåre man är) på det sättet..

Jag är optimistisk gällande min sjukdom, vi åker kommande lördag (06.25, hoppas piloten har sovit gott..).

Finns ingenting värre än att vara sjuk på resor! Drabbades av magsjuka på Irland, influensa i London, förkylning i San Fransisco... Så nu väntar en intensiv kur av antiinflamatoriskt av alla sorter (ingefära inkluderat, underskatta aldrig naturens eget läkemedel), baljvis med te, apelsiner...you name it!