Jag får små glädjepirr i min beredskapstidshungrande själ när jag ser min kära pojkvän sitta och laga sina strumpor med nål och tråd!

Reste iväg på äventyr med Mor igår - Viggo och Uno medfördes och uppförde sig som alltid exemplariskt. På hemresan drabbades vi av akut hunger vilket stillades med varsin vägkrogsburgare, vilket visseligen tillfredställde behovet av mat...men Mor blev lätt illamående och fick nåt tomt i blicken.

I: "Mamma, kan vi stanna vid ICA så att jag kan hämta mitt paket?"

M (kvidande):"Nej, jag orkar inte...."

I: "Snälla?"

M:"Ok, bara du är tyst."

I:"Men jag kan inte vara tyst!"

M (ser lidande ut):"Varför inte det?"

I:"För att jag är på gott humör!"

M (irriterat och misstänksamt):"Varför det? Vad har du att vara glad för?!"

Sen skrattade vi och visst fick jag skjuts till ICA...tur att man känner Mor och inte tar illa vid sig, haha!

Eller som i söndags...jag hasade runt i pyjamas och såg fram emot en lång, ledig och skön dag utan "måsten".

Då ringer Kravsamhället, dvs. mamma och säger:

"Kan du komma ut på parkeringen och klipp mitt hår?"

Jaha, det vara bara att klä på sig och gå ut....

Snofsade till mamsens barr och avkrävde i gengäld skjuts till Coop för inhandling av diverse.

Grannarna fick säker vatten på kvarnen..

"Jaha, nu har dom där i 9:an öppnat nån svartsalong också..Borde inte styrelsen få veta det här?"