Innan jag skriver ikapp om allt jag pysslat med senaste veckan måste jag få berätta om ett underbart litet möte jag hade idag.

Efter jobbet susade jag in på ICA Kryddan för att haffa några liter mjölk och några ägg. I höjd med bröddisken såg jag en äldre man, kanske runt 70, som omsorgsfullt knöt ihop en påse full med frallor. Han hade en hallonröd kortärmad skjorta och lutade sig mot sin rullator.

Hans underarmar hade gamla sjömanstatueringar, utflutna med tjocka bläcklinjer och suddiga motiv. Jag märkte att han noterade mina egna tatueringar och när jag passerade honom kunde jag inte låta bli att le och fälla en kommentar om att hans tatueringar var tuffare än mina.

"Nej jag vet inte det ja...de här är från 50-talet, vettu".

"Men just därför!" svarade jag. "Dina har ju historia".

"Ja för sjutton! Kolla in den här" sa mannen entusiastiskt och kavlade raskt upp sin vänstra ärm. Där fanns en alldeles nygjord ros, med sårskorpa och allt!

"Under den här fanns en döskalle. Amsterdam 1957!

Sen kom vi till London - jävlar så varmt det var! Themsen - jag hoppade i!

Skitigt vatten - jag fick blodförgiftning! All färg försvann!"

Jag tittade andäktig på denna fantastiske man. Han log och forsatte:

"Sen gick jag med den där bläckplumpen tills i förra veckan då jag bestämde mig för att fixa till den, man vill ju vara lite tjusig... Så det blev en ros istället!"

Jag tittade imponerat på alla hans gamla tatueringar. På höger arm fanns en annan ros med ett hjärta och en vimpel med ett namn som tiden suddat ut.

Jag frågade vilket namn som stått där.

"Gunnar - det är det jag heter!" svarade han och skrattade. "Man vill ju vara på den säkra sidan...."

Jag hade kunnat stanna där på ICA hela eftermiddagen och lyssnat på Gunnars historier. Han var en lysande berättare och hade i förmodligen i sin ungdom (och säkerligen även nu) varit a ladies man; han hade blicken som sken av lätt okynne, ett genlemannamässigt uppträdande och jag fick en känsla av att hans liv varit ett äventyr.

Han tackade för en trevlig pratstund och önskade mig en trevlig kväll. Jag stog som förstenad och tittade efter denne underbare man. Han var som ur en film.

Ärligt talat, jag hade banne mig lust att fria på stört. Det är det enda jag ångrar att jag inte sa, haha!

Gunnar, kör mig på rullatorn till Amsterdam!

Om jag är en hundradel så värdig och cool som Gunnar när jag blir gammal är jag nöjd....