Nu när papper är påskrivna och allt är klart kan jag berätta lite om mitt nya jobb!

Jag har fått anställning på ett litet gruppboende för unga vuxna med autism.

Boendet ligger ungefär 10 minuter från oss och är ganska nystartat. Jag kommer att jobba vaken natt, 8 pass på 3 veckor vilket blir nästan heltid (det är långa pass).

Jag är så otroligt glad! Det här innebär så mycket positivt, inte minst ekonomiskt men även på andra plan: slippa pendla, få samma dygnsrytm som O som också är nattjobbare, ha en riktig anställning med (för mig) lyx såsom betald semester etc...

Det känns himla bra att tillhöra en stor organisation, där det är lite ordning och reda (jag har jobbat åt privata mindre bolag under flera år och upplevt eller hört om saker som är helt sjuka.. folk som fått höra "Vi har aldrig lovat dig din lön" när de ringt och frågat efter sina pengar, bara för att ta ett exempel).

Jag svävar på moln, ni kan aldrig ana hur lättad och lycklig jag är just nu!

Det känns också som en bra timing att sluta pendla just när SL ska höja priset på månadskort med en hundring..

Och appropå SL! Nu ska mina kära läsare få ta del av Ingrids vardagliga vedermödor...

Mitt nuvarande jobb (4 shifts left and I'm counting down) ligger längst bort i Täbys villakvarter. Det tar en halv evighet att ta sig dit (som jämförelse kan jag tala om att det tog kortare tid att ta sig in till Stockholms City då jag jobbade där).

Jag åker till Roslags-Näsby trafikplats (jag har ägnat timmar åt att frysa vid denna vidriga motorväg!) och byter där buss till 619.

619 har den egenheten av vissa turer stannar precis utanför mitt jobb och andra stannar nere i det sk. centrumet. De som går ändra fram är i tabellen markerade med ett "Å".

Igår slutade jag kl 21.00 och hasade ut till hållplatsen och visste med säkerhet att en "Å"-tur skulle passera om tio minuter.

Tiden gick.

Ingen buss.

Mer tid gick.

En fasansfull insikt nådde mig - bussj*veln hade antagligen struntat i mitt lilla hörn av världen och bara passerad genom centrum!'

Väntade ytterligare 20 minuter, optimist som jag är.

Irriterad tog jag min väska och traskade ner till hållplatsen i centrum och inspekterade tidtabellen. Jodå, ett fläskigt "Å" vid min avgång. Klockan kröp allt närmare 22 och nästa buss skulle komma om en timme!

Vad gör man? Glosögd av vrede började fundera ut olika alternativa lösningar.

Under milda hot tvinga nån oskyldig passerande att skjutsa mig?

Lägga mig på vägen?

Fejka ett anfall och mirakulöst tillfriskna där ambulansen närmar sig Roslags-Näsby?

Insåg att Roslagsbanan hade en hållplats alldeles i närheten. Begav mig dit och upptäckte till min stora lycka att ett tåg till Stockholm Östra/Tekniska Högskolan minsann skulle komma om 15 minuter. Äntligen lite flyt!

Visseligen en enorm omväg, men jag måste ju hem på något sätt....

Då slog kissnödigheten till.

Denna vidriga företeelse som plågat mig på möten, i hissar, på Brooklyn Bridge, i tält... På en sekund är den där och tar över alla sinnen!

Man blir darrig, irrationell, kan inte prata, skelar..

Såg mig omkring efter något ställe att...ja, lätta på trycket.

Fanns inget!

Jo där, en stor häck mot en tegelvägg tillhörande en skola (söndag = stängt = ingen publik). Krånglade mig in där, höll på att bli ett mänskligt grillspett där vassa grenar grävde sig in i min rygg, det började regna..ja, ni kan ju föreställa er farsen som utspelades där.

Tog mig ut med nöd och näppe och sprintade till tåget som just rullade in på stationen.

En finnig ynglig i uniform släntrade fram och bad mig visa biljetten.

- Ska'ru till stan?

- Ja...Uzbeki-stan...väste jag för mig själv och slängde fram mitt plastkort.

Somnade på tåget, dreglade på jackan och vaknade förvirrad på Tekniska och lommade av tåget. Upptäckte att en buss skulle gå om 10 minuter (här hade jag god lust att falla ner på knä i regnet och tacka Herren, högljutt och intensivt).

Klockan var nu nästan 23, jag borde ha varit hemma för en kvart sedan...

En timme senare stapplade jag över tröskeln, genomblöt och svarade inte när Ola muntert frågade hur dan hade varit.....

"Inte ett ord, ok?!"