Har rättat alla miljontals stavfel - inser nu hur ofantligt trött ("tlött")jag var igår.

Har ingen bild på Mirakelskotten Viggo, så det får bli en favorit i repris från Lilla Stockholm i påskas.

Viggo påpekar att pokalen den här gången är utbytt mot en fläskig CACIB-rosett och den grönvita är en rödgul....

Söndagkväll och jag börjar sakta återgå till att vara en människa..

Helgen var framgångrik: Viggo fick cert, CACIB och blev BIR! Gunvald fick cert, CACIB och BIM!

Hur tog vi oss dit då?

Det hela inleddes på fredag eftermiddag då mamma plockade upp Viggo, mig och vår packning. Muntra styrde vi resan norrut. Kort paus i Gävle för rastning av två- och fyrbenta samt inköp av det obligatoriska resesnasket.

Allt gick strålande, hundarna sov på täcken i det fällda baksätet och vi ringde pappa och skrävlade om hur otroligt lite bensin det fick åt och hur fort och lätt det var att köra.

Strax innan Sundsvall svängde vi av västerut och såsmåningom började det bli glest med hus. Telefonledningar syntes dock fortfarande och vi mötte en och annan bil...

Bensinmätaren kröp oroväckande hastigt mot rött och vi stirrade sammanbitet ut i det allt tätare mörkret.

Dessutom var vägen under ombyggnad, så varannan kilometer var uppriven och full av hål - som att köra på tvättbräda.

Plötsligt mitt i ingenstans dök det upp en obemannad norsk (!) bensinpump. I den stoppades en hundring. Inget hände, förutom att den spottade ut en tillgodokvitto på 100:-. Åh, tack....

Djärvt petade vi i en hundring till och lyckades trycka på rätt knappar på den digitala displayen och hoppla! - bensin!

Något bättre till mods (nu skulle vi iallafall slippa få soppatorsk mitt i mörkaste Medelpad) fortsatte vi vår färd. Det blev tommare och tommare, glesare med hus, inga bilar.... Och sen plötsligt! Gatlyktor (jippie!), stor väg (hurra!!) och framförallt en stor blå skylt med texten Svenstavik 30 kilometer (halleluja!!!).

Samtliga individer i bilen andades ut och glatt körde vi nu mot vårt mål.

Passerade en nudistcamping, vilket självfallet gav bränsle till dialog.

Mina funderingar lydde ungefär såhär:
"Det kanske inte skulle vara så tokigt att vara nudist ändå? Jag har inga problem med att vara naken. Möjligtvis med att andra är det.... Och vissa saker skulle nog kännas fånigt att göra naken. Spela badminton, te.x Och grilla! Förenat med livsfara... Och tänk så Opraktiskt att inte ha några fickor."

Enade om att nudistlivet nog inte var något för oss anlände vi till Svenstaviks idrottsplats där det rådde en nästan trollsk stämning. Dimma på sjön, mörk sommarnatt och tystnad.

Rastade och matade hundarna, åt själva och bäddade i bilen.

Viggo lade sig på sin röda filt i förarsätet och somnade omedelbart. Jag var glosögd av trötthet och trängdes med Mor och västgötaspetsarna i bak.

Jack tog på sig ansvaret att vara vakt och utstötte "Uff uff!" vid varje verkligen eller imbillat ljud. Detta uppviglade sonen Gunvald som insåg att det var bäst att hålla kolla. I ALLA fönster på bilen. Och eftersom Gunvald har ett 3-sekunders guldfiskminne så blev det tio varv runt i bilen....

Mamma gnällde över sin täppta polyper, ville värma sina kalla otäcka fötter på mig och var allmänt klängig.

"Åh, vad vi har det mysigt!" utbrast Mor.

"Så roligt att du har det!" väste jag och knep ihop ögonen.

"Uff uff!"

Efter ett antal timmars terror (det är tortyr att bli väck med 5 minuters mellanrum....) flydde jag till framsätet och lyckades somna.

I gryningen gick Viggo och jag på promenad, inspekterade ringarna och efter frukost, nytt smink och nya kläder så kändes tillvaron helt ok igen.

Vi var oerhört strategiska, slog upp ett basläger vid skotteringen och höll på samtidigt blykoll på västgötaspetsringen.

Viggo kammades och förbereddes efter konstens alla regler. Lite ringträning vid sidan om skadade inte heller.

Plötsligt var det vår tur och Mor, den erfarna handlern, visade Viggo galant.

V gick riktigt fint i ringen.

Jack och Gunvald fick spader och gick på tå och trasslade in sig i mina kläder när deras matte försvann iväg med den svarte skäggapan.

(Med gäll röst som Nasse i Nalle Phu)"Ojojojoj, matte är borta...ojojoj..nu måste vi gå i kryss och strypa blodtillförseln till lillmattes ben.... Ojojoj!"

Tillsist var Viggo utsett till bästa skotte och jag fattade som vanligt först ingenting, men sen tjöt jag en smula och kramade V och ropade "Mammas lilla gris!".

Snabbt som ögat flyttades alla saker, stolar och hundar till nästa ring två rader bort - in med Gunvald och Jack - succé! Jack fick dessutom ett CK och blev 4 Bästa Hane.

Omtumlade, trötta men framförallt lyckliga stapplade vi ut från utställningsområdet. Packade in allt, matade hundarna och kunde tillsist fara hemåt.

Två spöregn, femhundra gapflabb och varsin mosbricka senare var vi hemma. 01.10 släpade jag och Viggo oss över tröskeln och stupade i säng.

Tack för alla gratulationer!

Tack mamma för att du modigt förde oss dit och hem, visade Viggo och orkade med vår hysteriska helg!

Vilken vecka!

 Jobb har varvats med besök i både söder och väst hos kära vänner, uppfödare och gurus. Så underbart trevligt!

Viggo är dessutom nu trimmad, badad och kammad - han ser ut som en blank lakritskaramell....

Varför? undrar läsarskaran. Vi ska på utställning, tämligen långt bort. Mor och jag förbereder oss likt inför en evakuering av en stad!

Packning, matsäck, dricka, utställningsattiraljer, kläder för att se presentabel ut och dessutom fungera i alla slags väder...

Ola har passat på att fly hemmet för en dag i Hufvudstaden, så jag kan storma omkring bäst jag vill. Det är mycket som behövs göras; tvättas, städas, bytas spån i marsvinsburen, laga matlådor, diska...

En uppmärksam läsare tänker kanske då " Men, varför göra allt detta om man ändå ska resa bort?".

Jo, jag inser logiken i det resonemanget men så fungerar inte jag.

Inför alla typer av utflykter, oavsett om jag ska vara borta en natt eller två veckor, så måste jag städa/tvätta och göra hemmet spotless.

Varför? Jo, det finns inget härligare än att komma hem och inse att det inte behövs göras ett enda dugg hemma.....!

Dessutom ska det hinnas med en runda på gymmet och en sväng i bastun (för att svettas ut stressen?).

Inspirerad av Mor har det också lagts av med allt vitt såsom vetemjöl, ris osv. Lusläser mina kokböcker från 40-50talet och inser hur sabbad den mesta maten vi äter numera är.

Har en bedårande 40-talsklänning i marinblått med vita prickar; den vill jag hemskt gärna kunna ha på mig...

Så, hälsa och aktiv fritid skall nu bliva min melodi!

(Visseligen är jag redan rysligt aktiv, men det kan alltid bli mer beslutsamt..)

Förra torsdagen for jag, Ola, hundarna samt Far ut med Waxholmsbåt ut till ön Fejan. Det blev en underbart soligt och fin dag med picnic, bad i havet, solande på klippor och avslutningsvis en glass vid bryggan.

Här är lite bilder på vackra klippor, söta hundar och en tjusig karl.

Det är söndag eftermiddag och jag börjar sakta återgå till att vara människa igen....tills nyligen var jag mest en amöba som knappt var talbar.

Orsaken heter utställning i Köping; en förvisso oerhört trevlig tillställning men inte destå mindre ansträngande.

Det hela inleddes redan på fredagskvällen, som jag spenderade på egen hand då Ola var inne i El Stockholmo och gick på bio och annat skoj. Jippie, nu kommer allt jag tänkt göra gå jättefort..... Det gjorde det inte.

Allt tog längre tid än någonsin... värmen, luftfuktigheten, festande grannar...Så runt 01.30 kom jag i säng, låg och vred mig, lyssnade efter O som kom hem en dryg timme senare, svettades, förbannade grannarna som tack och lov tystnade tillslut.

Fick sammanlagt ungeför 70 minuters sömn innan det var dags att kliva upp vid 05.30 och försöka samla sig, duscha, hitta icke-svettframkallande kläder (mission impossible) och stappla ut för att bli upplockad av Mor som var ett under av tjusighet vilket fick mig att känna mig sunkigare än någonsin!

Sov halva vägen till Köping, klev ur på parkeringen och kånkande bort tält, stolar och packning till ringen.

Mor bad mig smälla upp vårt tält... Under en halvtimme svettades, svor, morrade och stånkade jag. Inga pinnj-vlar passade, snörena likaså. Allt blev snett, Mor (som satt parkerad i en stol och försökte hålla sig undan) kunde inte låta bli att peta på en pinne, men en blick från mig fick henne att raskt dra tillbaka sin klåfingriga hand...

Det är himla lätt att vilja ha ett tält med på utställning när man har en slav som monterar det åt sig (!).

På något sätt lyckades jag tillslut få upp eländet, visseligen något snett men det gick att använda... Nytt smink på nyllet och en iskall dricka senare så var Ingrid som ny igen, samt trevlig.

Hur det gick för hundarna går att läsa på Mors blogg. Vi var mycket nöjda och firade med att köpa en ny säng till Viggo (han hade lyckats göra småflis av sig förra, men den här mjuka dynsängen verkar inte locka till gnagande än så länge...).

Träffade vänner och bekanta, njöt av den sköna dagen och for hem på eftermiddagen med siktet inställt på nästa utställning - och då ska Viggo med!

Tack för en fin dag, mamma - och förlåt för alla svordomar....

Min mobiltelefon har dött.

Den första instinktiva reaktion var panik. "Hur sjutton ska jag klara mig nu då??!"... Men ändå kändes det ganska skönt på något sätt.

Jag har ju faktiskt både hemtelefon och mail. Nu är jag inte längre lika övertygad om att jag kommer kasta mig iväg för att få tag i en ny mobil. Finns så mycket roligare saker att lägga pengarna på.

Ganska befriande att inte känna sig beroende av telecomteknik hela tiden.

Tids nog så kommer säkert omgivningen kräva att jag köper en ny telefon.

Vad skönt det vore om alla vande sig vid att inte vara tillgängliga jämt (igen)?

Nyss hemkommen från Mors valpkurs. Det var dags för spåröving i skogen och jag medföljde som krycka/sjuksköterska och bärare.

Strålande väder, fantastiskt duktiga valpar och trevliga människor gjorde att det utmynnade i en väldigt fin förmiddag!

Åh, har hittat en vintage prydnadskudde i sjömanstema från 1940-talet. Kolla! Är den inte alldeles bedårande? Och billig..

Skulle passa så bra i min röda soffa. Ska jag?

Jag börjar tro att jag håller på att bli galen. Är det mig det är fel på eller är världen helt vansinnig?

Den här texten kommer att vara full av generaliserande och en del överdrifter, men som med allt annat måste man överdriva för att fånga andras uppmärksamhet..

(Personligen tycker jag egentligen inte alls att det är överdrivet, utan exakt så illa som jag beskriver det!).

Jag står helt enkelt inte längre ut med hur världen ser ut och fungerar. Det mesta som tillverkas (kläder, bilar, möbler - allt!) är fult, har usel hållbarhet och är inte ett dugg tilltalande på något sätt. Mat skulle jag kunna skriva en hel roman om. Producerat i Långtbortistan, hittransporterat på ett miljöfientligt sätt, har tappat alla vitaminer och näringsinnehåll lagom tills det packats upp i affären - och detta betalar vi pengar för.

Hel- och halvfabrikat som inte ens LIKNAR den mat som den påstås vara. Varför vill folk köpa sånt? Snart har vi en generation som inte har en aning om hur riktig ravioli smakar, för de har bara ätit burkvarianten från ÖB..

De kommer inte heller ha en aning om hur riktiga tomater smakar eftersom de bara ätit de övergrödda, stressuppdriva varianten från snabbköpet.

Folk klär sig också vansinnigt fult. Ta bara tonårsflickors mode: tighta, lågt skurna jeans som visar både mage och bak (inte smickrande på någon, oavsett figur), hemska toppar som antingen är skinntighta eller enorma tält. Var tog idén med att klä sig efter sina bästa förutsättningar? Nej, nu ska alla se likadana ut. Kvalitén på kläder är icke-existerande. Flickor läser modebloggar där självutnämnda stilexperter dikterar var som är "rätt" och tipsar om sanslöst dyra (och fula) kläder och tonårsflickorna rusar till H&M för att köpa de billiga kopiorna av de dyra märkena.

Läste en artikel någonstans där en 15-årig tjej fick frågan vad hon önskade sig allra mest. Svaret var en Louis Vuitton-väska (en sådan går i genomsnitt på 4- till 5000 kronor). Jag höll på att kräkas av förargelse.

Och detta var inte ens en Östermalmstjej utan en vanlig småstadsflicka som läste väldigt mycket Veckorevyn..

Vad f-n har folk för värderingar egentligen??

Komikern Tobias Persson skrev för ett halvår sen en lysande debattartikel om den sjuka konsumtionshyseri och ytlighet som slagit klorna i vårt land. Det finns att läsa här. Den slutar med följande mening:

"För 150 år sedan byggde ungdomar vår järnväg, våra hus, vårt samhälle –
i dag fotograferar de sin fika."

Och exakt så är det. Och det gör mig alldeles sjuk inombords.

Åter till mitt gnällande. Jag står bara inte ut längre. Något måste hända, förstår inte folk vilket ytligt och fördummande samhälle vi håller på att bygga upp?

Folk tycker, på fullaste allvar, att det är livsviktigt att ladda ner häftiga mobilsignaler istället för att läsa en bok. Man köper en massa skräp för att reklambladen från lågprismarknaderna säger åt oss att göra det. Mobiltelefoner styr vårt liv.

Tack och lov finns det en blomstrande och hastigt växande retrorörelse som ägnar sig åt gamla tiders matlagning, konsten att lappa hål, uppskatta visdomar och dåtidens värderingar i mångt och mycket.

Och tänka sig, det är unga människor. Som liksom jag tröttnat.

Hoppas vi blir fler. Då finns det hopp.