Hur avrundar man en sån här reserapport på bästa sätt? Ingen lär vid det här laget tvivla på att vi hade fantastiskt roligt....

Lite småplock av alla lustifikationer:

- Ola, John och jag hade bestämt oss för att gå på bio. Vi skulle se den sprillans nya "Machete" som just haft premiär i USA. Biograf uppsöktes, föreställningen skulle börja strax efter 11. Ett gigantiskt multikomplex i minst 5 våningar, toaletter stora som ICA Flygfyren och rulltrappor stora nog att rymma oss alla tre på bredden.

Jag var törstig och hasade bort till popcorndisken för att köpa något att dricka.

Sjutusen olika varianter av läsk uppenbarade sig. Jaha, vad ska man ha...?

Så fick jag syn på något som såg gott ut; en colaläsk som var frusen och mosad, som sorbet ungefär. Toppen, en sån tar jag!

Och eftersom jag vet hur amerikanska portioner som regel är (gigantiska) så bad jag om en Small.

Jag fick en papercup som jag utan större problem kunna få ner mitt huvud i. Övertygad om att jag fått fel mugg så bad jag om en ny.

"Eum, excuse me - could I have a small cup, please?"

"Miss, that is a small one"

"Oh....."

Så jag fick kånka iväg min jättepjäs som krävde tvåhandsfattning. Pojkarna hade väldigt roligt åt den....

Filmen var jättebra, vi satt dessutom nästan ensamma i en jättesalong med bekväma biostolar som kändes som fåtöljer.

Sen gick vi och åt revbensspjäll på ett bbq-ställe strax intill.

- Jag fick nöjet att dricka strawberry daiquiris med Britt och Sammy på vår kvartersdiner. Urgott!

- Ola och jag gick i minst 20 butiker för att hitta ett par speciella skinn-Converse till honom. Mitt tålamod prövades till fullo.... men tillslut hittade vi dom! För det facila priset av 340 kr, i Sverige kostar dom en tusenlapp.

- En dag skulle Ola och möta resten av familjen på ett stort varuhus strax söder om Times Square. Efter lite snurrande hittade vi dit, men var tvungna att passera en gränd som uppenbarligen var tillhåll för ett gäng hemlösa. Vi travade på och försökte att inte dra till oss någon uppmärksamhet. En kvinna vaknade till från sin "säng" av tidningpapper och hojtade till sin kompis:

"Hey! We are gonna get drunk and smoke crack!"

Det kände vi också för....nästan.

- Jag utvecklade ett svårt beroende att bananyoghurt under veckan. Varför finns inte det i Sverige?

Åh, vad kul vi hade! Det var med lite sorg i hjärtat som vi lämnade New York. Hoppas vi kommer tillbaka - vi har ju massor kvar att göra!

Åh New York... Jag vill tillbaka! Jag vill känna asfalten under fötterna, se alla roliga karaktärer på gatorna, kunna köpa frukt vid korsningen Broadway och 79:e klockan halv elva på kvällen, äta världens godaste mjukglass som serveras ur en pytteliten vagn vid Battery Park, få höra "Have a nice day and night, Miss!" från killen man just handlat en tidning från i den lilla butiken runt hörnet...

Det är så mycket jag älskar med New York. Allt vimmel, alla butiker, att öppentiderna inte är ett dugg begränsade, parkerna, folket, maten...

På lördagen begav sig valda delar av sällskapet (alla utom Ola, som susade ner till China Town) till Central Park där vi hade en mysig picknick. Tanken var först att vi skulle sitta vid vattnet, men den var omgiven av staket så vi uppsökte en slänt på nordöstra sidan istället. Här intogs rikliga mängder bröd, ostar, vin och kakor. Mys!

Efter ett par timmar begav sig Sammy och John iväg på skojakt och Britt och jag stack, något vinfryntliga, ut på upptäcksfärd på Upper West Side med målet att hitta en restaurang att fira svärmors bemärkelsedag på. Uppdraget lyckades - här vimlade det ju av trevliga ställen!

Valet föll tillslut på Al Dente (tror jag?), ett litet italienskt krypin med vita dukar och levande ljus.

På söndagen beslöt jag och Ola att det var dags att promenera över Brooklyn Bridge! Naturligtvis var det den enda regniga dagen på hela resan...

Men skam den som ger sig! Vi tog tåget österut, klev av vid Brooklyn och letade upp brofästet. Ola försökte arrangera en bild av mig vid skylten "Welcome to Brooklyn" där jag skulle stå och ser lagom hård ut (i själva verket var jag sur för jag var redan genomblöt..), men det försvårades av att det hela tiden myllrade omkring japanska turister runt mig (jag kände mig som the Green Gigant).

Så klev vi då över den gigantiska bron. Dimman var så tjock att vi inte ens såg Frihetsgudinnan, regnet vräkte ner och jag var (i vanlig ordning) oerhört kissnödig. Planet där man går ligger ovanför den flerfiliga bilvägen och man går på glesa träplankor som sviktar...*svälj*

Det var riktigt maffigt och en lite svindlade känsla när man närmade sig Manhattan igen och såg stan utifrån.

Sen följde en sanslös fars då vi skulle försöka hitta en toalett till mig. Vi hamnade bara i stora korsningar utan tillstymmelse till caféer eller annat. Jag stog med benen ikors och kved, Ola skulle vara hjälte och styra upp situationen, men lyckades kanske inte rikigt till 100% eftersom den enda alternativ han lyckades finna var trädgården till New Yorks stadshus - kanske mindre lyckat om man blir påkommen med brallorna nere där, oavsett anledning?

Men tillslut fann vi ett Starbucks och en dvdbutik, två flugor i en smäll!

Två timmar senare kom vi ut i ösregnet med varsin jättekasse med fynd och kastade oss i en taxi upp till hotellet för nu var det dags för födelsedagsmiddag!

Vi svidade om och piffade till oss på rekordtid och stolpade över till de andras rum där skumpa väntade - skål!

Svärmor uppvaktades med presenter och hurranden, sen begav vi oss mot Al Dente där vi åt en fantastiskt mysig middag.

Ola och jag tog spaghetti och köttbullar, vilket kanske inte låter som något extravagant - men halleluja vad gott det var!!! Vitlök och basilika, färsk pasta,

dessert, vin och trivsel, kan det bli bättre?

Vilken härlig dag!

Torsdagen hade vikts till något både jag och Ola sett fram emot länge; ett besök i stadsdelen Harlem! Så efter en hastig frukost for vi norrut med tunnelbanan och klev av vid 125:e gatan. New Yorks olika stadsdelar skiljer sig verkligen från varann och i samma ögonblick vi satte fötterna på Harlems asfalt sköljde en känsla av det här är något alldeles extra igenom oss.

Det är verkligen en svart stadsdel, vi stod ut som två Alvedon och kändes oss nästan genant turistiga...

Men oj, vad roligt vi hade! Det kändes litegrann som att kliva tillbaka i tiden till en 70-tals blaxplotationfilm a la "Shaft"- barbershops, grillad kyckling, gamla bilar stora som hus, män klädda i flamboyanta kostymer i regnbågens alla färger, mycket "street-life", svart slang  och försäljning av diverse saker på gatan. Ingenstans i New York kände jag mig så tillfreds och säker som i Harlem! Folk var otroligt trevliga..ja, väldigt trevliga...mer om det strax.

Vi besökte anrika Apollo Theatre där i princip alla jazz- och bluesartister i världen spelat. Det gick nästan en rysning genom min kropp, tänk om väggar kunde tala...

Efter att ha travat runt i kvarteren under hela förmiddagen var vi vrålhungriga och satte kurs mot "Sylvias", en restaurang som serverar amerikansk soulfood från Södern. "Sylvias" har funnits på samma adress sedan 1962 och Sylvia herself styr fortfarande stället och lagar sin berömda bbqsås.

När vi klev in störtade en glad servitör med prickig fluga fram och la armen runt Olas axlar och utbrast:
- You made it here! You made it! And you took your lady too, how lovely!! Come here!

Och så sveptes vi iväg till ett litet bord längst in i hörnet med tända ljus och ett signerat porträtt av soulsångaren Al Green på väggen.

Innan vi visste ordet av hade vi huggit in på varsin jättetallrik revbenssjäll med vitlökspotatismos, majsbröd (åh! det godaste jag någonsin ätit....) och majskolvar med smörbitar stora som kortlekar. Och så chokladtårta till efterrätt..

Så sanslöst gott att jag hade kunnat svimma...

Vi var rörande ense om att vi måste återkomma till Sylvia's, vi blev handlöst förälskade i stället.

Sen hade Ola något han skulle kika på längre ner på Manhattan, så vi skiljdes åt och jag fortsatte min Harlempromenad och försvann i på en butik där jag köte en söt lila cardigan i 50-talsstil. När jag klev ut på trottoaren hörde jag en mörk Isaac Hayes-röst mullra...

- Excuse me miss.....

Jag fick hjärtsnörp. Vad var nu detta? Skulle jag bli anklagad för snatteri? Förargelseväckande beteende? Hemskickad med förbud att återvända?

Jag vände mig och såg in i en stor, mörk vägg som visade sig vara en väktare.

Jag lovar, killen måste ha varit i klass med Karelin. Knäna sviktade av rädsla.

- I'm sorry for bothering you miss, but I just want to tell you that you are a very, very beautiful woman.

Vaa? Jag svamlade ett generat tack och gjorde en ansats till att dra mig mot tunnelbanan. Den mörka väggen presenterade sig som Marcus och min lilla hand försvann i hans jättelabb.

Han var tydligen fast besluten att prata med mig så han fick helt enkelt promenera med mig till tunnelbanan. Han frågade ifall den där mannen jag haft sällskap med vad min pojkvän och mitt jakande svar verkade inte ha någon som helst inverkan på honom (undrar vad som hänt om jag sagt nej?).

Marcus var f.d marinkårssoldat (hoppla - jag berömde honom för hans militäriskt räta hållning) och var nu arbetsledande väktare (dubbelhoppla). En intensiv uppvaktning inleddes! (från hans sida, vill jag påpeka.)

Jodå, jag var så otroligt vacker och han skulle ta ledigt från jobbet på måndag så han fick visa mig stan bla. bla...

I en halvtimme försökte den stackaren övertyga mig att i princip rymma från Ola och dra iväg med honom. Jag skojade och frågade ifall jag skulle rapportera honom till hans chef vilket fick honom att se så rädd och förskräckt ut att jag var tvungen att snabbt förklara att jag bara skämtade. Tyckte nästan synd om honom då, min grymma humor fick honom att tro att han skulle få sparken!

Som sagt, Olas existens verkade inte bekomma honom det minsta och jag fick slingra mig iväg med motiveringen att jag skulle äta middag med min pojkvän.

- Oh, you are breaking my heart girl! utbrast han då och det måste jag medge var lite rart.

Trixet var nu bara att det inte gick några tåg! Tekniskt fel eller något.

Jag gick tillbaka upp på gatan och vem stod inte där om inte min kavaljer? Jag förklarade läget och började kika efter nån buss söderut. Marcus tyckte inte alls att jag skulle ta någon läskig buss utan vinkade till sig en taxi, gav chauffören en 10 dollarssedel och bad honom köra mig hem!

Jag pep ett tack och for hemåt. Jisses! Vilket äventyr!

Sms:ade Ola och bad honom möta upp mig på vår kvartersdiner där jag fnissigt och förläget berättade om vad som hänt. Ola skrattade mest och tyckte att det var väl typiskt att han inte kunde lämna mig 10 minuter i Harlem utan att jag blir enleverad av någon bredaxlad afroamerikan.

Det måste vara min celloformade bak...

Så kan det gå. Men kul var det!

Jag lovar att snarast återuppta bloggandet. Ni kommer få fortsatt reseskildring från New York och mina iakttagelser i vardagen.... Men just är jag tvungen till en paus, eftersom vår nya webläsare ogillar bloggplatsen.se och inte vill låta mig skriva där. Ska pula och fixa lite ikväll efter jobbet så ska det nog ordna sig.

Tillbaka snart!

Innan vi drog hemåt igen för att justera vår jetlag uppsökte vi en kvartersbutik och införskaffade frukostattiraljer och annat som vi kunde komma att behöva. Upptäckte att det fanns fruktstånd på gatan att handla från klockan tio på kvällen, billigt som attans dessutom. Ljuvligt.

Ola och jag stupade snart i säng och sov som två små spädgrisar, men vaknade fem på morgonen och var störtpigga, så vi begav oss ut på en liten morgonrunda i Riverside Park och såg New York vakna till liv (även om stan, precis som man säger, aldrig riktigt sover).

Jag led av svår hundabstinens så under veckan kom jag att trakassera många hundägare jag kom i kontakt med och fick klappa diverse rara hundar, bl.a en westie som hette Sam och en Jack Russel som hette Sophie. Westie, fransk bulldog och diverse terrierraser verkade vara New York-bornas favoritraser och det fanns otroligt många hundar i stan, till min stora förtjusning!

Efter frukost och tvagning var det dags att bege sig ut på stan. Ett tunnelbanekort införskaffades och vi begav oss till Times Square. Ett gigantiskt vimmel av människor, neonskyltar, Broadwayteatrar och butiker mötte oss. Det är svårt att förmedla känslan av att stå dä, det liknar ingenting. Korsningen vid Åhléns och Sergels Torg är liksom...ingenting.

Vi susade in och ut ur diverse butiker, drack iskalla kaffedrycker från Starbucks och spanade på folk.

Plötsligt drabbades jag av akut kissnödighet.. Ni vet sådär så att man vet att man nästan kommer att dö om man inte får tag i en toalett inom ett par minuter.

En förtvivlad jakt på ett damrum inleddes! Starbucks hade inget, teatrarna var inte öppna.... Jag kved och gick med benen korsade. Min pojkvän, som är ett medicinskt unikum och kan hålla sig en hel dag, försökte tafatt komma med diverse förslag ("Nej Ola, det finns inga j-vla buskar på Times Square!") utan framgång.

Men någonstans i den dimma som vid det här laget började dansa framför mina nu skelande ögon fick jag syn på en skylt...."Tourist nånting bla-bla".. DÄR! Dom MÅSTE ju ha en toalett! Jag hasade/stapplade dit och hörde hallelujakören dåna då inte en utan tre toaletter uppenbarade sig.The most wonderful feeling ever....

Lättad, på mer än ett sätt, kunde vi fortsätta vårt äventyr.

Denna scen skulle komma att utspelas minst ett par gång om dagen, eftersom kombinationen minimal blåsa + behov av att dricka mycket på grund av varmt väder orsakade ett viss pockande...

Alltså har New York Library, buskarna i Central park, i princip samtliga Starbucks mellan 22:a och 85:e gatan, en liten mexikansk butik i Harlem och Brooklyn Bridges brofäste på östra sidan fått besök av mig. Tack så mycket!

Resten av onsdagen ägnades åt att besöka Midtowns alla filmbutiker som Ola med febrig blick avverkade metodiskt. Jag fyndade en fin utgåva av King Kong från 1933 för sanslösa $3 och vi avrundade dagen med en middag på en skaldjursrestaurang vid Times Square. New Yorks tunnelbana är ålderstigen, smutsig, högljudd men effektiv och vi hade max 10 minuters resväg upp till Upper West Side. Trots att vi befann oss i en av världens största städer infann sig ofta en mysig kvarterskänsla, vilket antaglige till stor del beror på alla små butiker och restauranger som finns överallt och att folk är otroligt vänliga och avspända.

Vi köpte lite öl och skålade för en härlig första dag i New York.

fortsättning följer...

Nu är det äntligen dags att försöka berätta om vår succéresa till Det Stora Äpplet i öster!

I arla gryningen på tisdagen ringde vår chaufför för dagen, pappa, på dörren (i vanlig ordning 10 minuter före utsatt tid). Vi var själva klara i osedvanligt god tid och kunde omedelbart susa iväg till Arlanda där vi lämpades av vid terminal 5 och kunde förenas med resten av familjen Hedqvist.

Efter incheckning och dumpning av bagage begav vi oss till säkerhetskontrollen där Ola fastnade och var tvungen att under milt förnedrande former plocka av sig allt utom byxor och t-shirt. En annan mansperson i sällskapet lyckades lägga ifrån sig sittpass och boardingcard på en soptunna och gå därifrån...Lyckligtvis såg resten av klanen det och lyckades påkalla personens uppmärksamhet innan katastrofen var ett faktum.

Efter en hastig frukost och den obligatoriska taxfree-svängen var det dags att kliva ombord på planet. Svärmor och jag, som båda är utrustade med små blåsor, la beslag på yttre- samt mittensätet - beredda att försvara dessa platser med näbbar och klor. Ve den som försöker hindra oss från att nå toaletten på under en minut!

Vi blev utfodrade med diverse mat ("Har du fått kyckling eller pasta?"...."Öh, jag vet inte säkert.."..*pet-pet*) och jag fick en hel flaska Sprite över hela mig tack vare en sjabblig och dödsgenerad flygvärdinna. Jag övervägde att gå till Deltas disk och leva apa om det när vi landat, men när vi väl var på fast mark orkade jag bara inte (vilket flygbolagen säkert tycker är jätteskönt - slippa gnälliga passagerare är väl toppen?).

När vi närmade oss New York och flög på en lägre nivå kunde vi räkna golfbanor och swimmingpools i de flådiga villaförorterna och, något senare, de slummiga brunstenshusen i Bronx.

Vi landade och föstes ut i ett kväljande varmt rum fullt av andra glosögda passagerare, varav somliga såg ut att ha väntat sen Columbus steg iland...

Den ökända gränskontrollen!

Eftersom jag enligt USA inte tillhörde resten av familjen skulle jag få gå igenom kontrollen på egen hand medan de andra kunde gå tillsammans. Kön rörde sig minimalt, vi svettades och svor. Det patrullerade barska vakter som såg till att ingen smet före eller "gick fel".

Efter en hel evighet var det äntligen min tur.

Jag klev fram till en vakt som satt i sin lilla kub och såg ut som en blanding mellan Lurch i Familjen Addams och Karelin med ett nollställt ansiktsuttryck.

"Hello" pep jag och räckte fram passet.

"Hello.... Hey, what have your there?? Can I see?"

Han var inte ett dugg intresserad av att se mitt pass, han ville bara kolla på mina tatueringar! Så det vara bara att kavla upp ärmarna..

Han var otroligt intresserad och frågade en massa (inget som berörde min inresa i landet dock), konstaterade att jag varit landet förut och därmed visste hur det gick till bla bla..

Så han tjoade "Have a nice week, sweetheart" och stämplade glatt mitt pass.

Ola himlade med ögonen och sa nåt i stil med "Vi har varit här en timme och du har redan flörtat dig förbi gränskontrollen...?"

Jag protesterade och sa att man måste vara vänlig i alla lägen..

Så vi plockade upp våra väskor och begav oss mot taxikön. Jag hade enhälligt röstats fram som taxiordnare, så jag viftade med fem fingrar åt mannen som delegerade passagerare åt den flod av bilar som passerade i den avgasstinkande tunneln vi stod vid. Han ordnade strax fram en minibuss åt oss och strax begav vi oss iväg genom Brooklyn. Om man var lite trött efter flygresan så vaknade man garanterat till nu!

Alla, inklusive vår chaufför, körde som galningar! Gas, tvärnit, gas, kastade sig mellan filerna, tutade vilt...samtliga bilar hade stötmärken. Vi passerade Brooklyn, Queens, över bron och genom Harlem. Snart var vi vid 79:e gatan och West End Avenue där vårt hotell tornade upp sig precis intill Hudsonfloden.

Vi checkade in smidigt och for upp till våra rum som låg högst upp på tionde våningen. Ola och mitt rum var jättefint med en enorm säng och ett litet kök.

Efter att packat upp, vilat lite och kommit iordning begav sig hela familjen ut för att äta middag. Vi korsade Broadway och hittade fram till en diner jag hittat på nätet tidigare, Manhattan Diner. Ett underbart ställ i art deco-stil och öppet dygnet runt. Vi beställde husets hemgjorde hamburgare i olika varianter och åt under andakt...så sagolikt gott. Det var en speciellt känsla att sitta där mitt i New York med familjen och blicka ut över myllret på Broadway och äta den här goda maten. Äntligen var vi här!

Fortsättning följer....

"Men ska inte den lata människan skriva om allt kul hon har haft i New York snart?" undrar kanske läsarkretsen.

Jodå, absolut. Jag skulle ingenting hellre, MEN jag har drabbats av en hemsk förkylning med feber som i princip däckat mig sen igår kväll.

Min snälle (och ännu friske) man har veckohandlat, städat, pyntat hemmet med sina kitschiga mexikanska affisher inhandlade i Spanish Harlem, lånat svampböcker på biblioteket då vår ambition är att ge oss ut i skogen snart samt lagat en jätteomgång vitlöksdoftande köttfärssås.

Däremellan har han dessutom jobbat, så min oändligt snälle Far kom hit och tog ut hundarna på en promenad samt ombesörjde införskaffandet av glass.

Såfort jag repat mig en smula kommer en detaljerad berättelse om vår vecka i New York! Det kommer innehålla en aria över italienska köttbullar, om att bli uppvaktad i Harlem, konsten i att finna en toalett på Times Square och mycket, mycket mer....

Vaknade imorse med en känsla av att dagen skulle komma att kräva en hel del instatser av mig... Javisst ja, idag var ju dagen då jag måste göra ALLT.

Ola susade till jobbet, efter att ha sagt hejdå till hundarna och gett dom en extra puss eftersom de skulle åka ut till landet med pappa på eftermiddagen.

Hurra, en hel dag ensam att göra allt på mitt sätt i min takt.

Som alltid då en särdeles trist uppgift ligger framför mig (i det här fallet, packa resväskan) lyckades jag även idag hitta ett dussintals andra saker att ta itu med (läs: skjuta upp det aptråkiga med). Så idag har det städats i garderober, putsats bestick, sorterats skivor i genreordning...ja, ni förstår säkert.

Efter att ha packat ihop hundarna saker såsom sängar, skålar, Viggos mjukiskrabba och kam, och vinkat pojkarna hejdå fanns det ingen återvändo.

Väskan låg uppslagen på min säng och hånflinade åt mig.

Eftersom jag 9 gånger av 10 har med mig minst dubbelt så mycket kläder och saker som jag behöver, beslöt jag mig djärvt för att lägga fram allting jag tänkt ha med och sen ta bort hälften. Hoppla! Genast mer hanterbart. Över- och underdelar som kan matchas med varann i oändlighet, en tunnare jacka och en cardigan.. That will do!

Har aldrig rest med såhär lätt packning (väskan är dock fortfarande lika stor, men långt ifrån lika tung). Är övertygad om att det kommer räcka utmärkt (ett uttalnde jag säkert kommer att få äta upp...).

Hemmet städat, allting ordnat... Vad gör man nu då? Kopplar av?

Så, kära vänner - imorgon bitti far vi! Det ska bli så otroligt roligt att åka tillbaka till USA och att få uppleva New York! Kan inte förstå att det äntligen är dags....!

Det känns så tomt utan Uno och Viggo, men jag är helt säker på att de kommer att ha roligt hos mamma och pappa: jaga katter, leka med likasinnade och springa i turbofart på gräsmattorna.

Tack snälla Mor och Far för att de får bo hos er! Och ett extra tack till pappa som kommer imorgon i ottan och kör oss till Arlanda!

Hejdå!