Kom hem efter simmandet, upptäckte att Mors kilt kommit och ringde henne för att berätta den goda nyheten. Föga anade jag då vad jag skulle komma att dras in i....

Mor: "Ingrid, jag har fått en dosa från Plusgirot! Hur gör man med den?"

Ingrid (har varit med förr):" Läs innantill."

Mor (som lider av stressrelaterad periodanalfabetism:" Kan inte...."

Jag tog tio djupa andetag och började tålmodigt förklara på amöbanivå för schimpansen i andra änden av luren hur hon skulle göra. Väljer att återge bara vad jag själv sa, det räcker för att ge en sanningsenlig bild av scenariot.

"Nej, man behöver inget snöre mellan dosan och datorn. Va? Hur datorn kan veta vad dosan tänker? Det...det vet dom bara, strunt i det. Stoppa in VISA-kortet i dosan. I DOSAN!

Bra. Ta fram Plusgirots hemsida och tryck på logga in. Skriv ditt personnummer, kan du det? Bra. Syns det en kod under nu? På datorn. Fint, skriv in den i dosan....Va sa du? Felaktig kod? Vart har du skrivit in koden då? I datorn? *suck*... Du-ska-skriva-in-den-i-dosan-din-åldring. Gör det nu.

Ok, du vet koden du använder när du tar ut pengar ur väggen (fotnot: bankomat på Lisbethspråk)? Skriv in den i dosan. DOSAN!

Kom det fram en ny sifferkombination i dosan nu? Skriv in den i datorn nu.

*känner hur hjärnblödningen börjar smyga sig på*

Jaja, tryck på klar nu. Bra! Och nu....

Så fortsatte detta i runda slängar tio minuter. Jag svor...inte så mycket.

Käre Gud, var jag en god människa nu?