Nyss hemkommen från ett slitsamt långpass på der Arbeit. Fann till min stora glädje att Ola a) rastat hundarna b) dammsugit c) dukat upp en ostbricka och cider på balkongen.

Jisses vad mysigt!

Att vara utan mobiltelefon börjar bli irriterande. Inte för mig, men för andra... Snälle systersonen Felix har just köpt ny och lånar generöst ut sin gamla till mig. Tack!

Tyvärr verkar det som om jag måste ha nytt SIM-kort också...det förra verkar skadat av härdsmältan i den numera heldöda telefonen. Jaja, det kostar ju inget - kan vara skönt med en nystart och ett tomt nummerregister i telefonen!

Hade en underbar dröm inatt om ett litet rött torp där vi flyttat in. 4 små skottar och Uno lekte i trädgården, träden var fulla av amplar med prunkade blommor och det doftade äppelpaj från köket.

Vilken hopplös romantiker jag är!

Historisk glädjedag: Ola har nu rakat av sig sitt skägg som han odlat "under experimentella former".

Vi tackar för den tid som varit och önskar inget snart återseende!

(Just nu kommer Ola ut och visar olika varianter av skägg som framträder under själva rakandet. Vi har hitills sett "Vilgot Sjöman"-skägget och "Morgan Spurlock"-skägget).

Vaknade imorse...med vidrig träningsvärk i ben och bak!

AJJ! Stapplade ut till badrummet, lyckades efter vissa vedermödor få på mig kläderna (Ola höll på att skratta ihjäl sig). Anar att det var ungefär såhär Mor måste ha känt sig när hennes ryggonda var som värst?

Apropå Mor...mötte henne för att överräcka den senaste Jack The Ripper-boken. Morsan så (oroväckande pigg ut)!

Stog upprätt på egna ben (utan att hålla sig i bilen som annars är brukligt), hade tights och en röd klänning (som visade sig vara min men satt snyggare på henne....) och tog viga skutt när jag ville visa henne min tjusiga cykel.

För två månader sen hade hon jämrat sig och sagt att hon inte hade tid samt inte ens klivit ur bilen.

Vilken förändring!!

Jag är så stolt över Mamsen, heja henne!

Just hemkommen från en cykeltur på 2,5 mil till Finsta och tillbaka. Ola och jag begav oss västerut och cyklade på gamla banvallen och njöt av vetefält, gamla soldattorp och hästhagar.

Kom fram till Finsta, kikade på Heliga Birgittas bönegrotta, cyklade ner till medeltidskyrkan i Skederid (kolossalt fint) och åt sen lunch på det lokala etablissemanget.

Nu hade mina ben börjat värka och stelna (mina stackars förtvinade cykelmuskler....) så Ola borde ha något slags pris som stog ut med mig och mitt gnällande.

Dock tog vi och gick ibland för att låta benen sträcka lite på sig, så det gick bra tillslut.

Min man överraskade mig med att börja prata initierat om att han ville bo på landet i hus (!) och ha en tomt (!!). Jag höll nästan andan för att inte bryta förtrollningen....

"Kolla här" sa Ola upphetsat och pekade på små söta torp.

"Sådär ska man bo!"

Dock vill han inte ha bil och vill helst vara självförsörjande på något sätt...

Hmm, bilfrågan kan jag dock lösa på egen hand genom att skaffa en.

Äsch, det löser sig nog!

Vi är på rätt väg.....kanske kommer jag få min trädgård full med skottar?

Har rättat alla miljontals stavfel - inser nu hur ofantligt trött ("tlött")jag var igår.

Har ingen bild på Mirakelskotten Viggo, så det får bli en favorit i repris från Lilla Stockholm i påskas.

Viggo påpekar att pokalen den här gången är utbytt mot en fläskig CACIB-rosett och den grönvita är en rödgul....

Söndagkväll och jag börjar sakta återgå till att vara en människa..

Helgen var framgångrik: Viggo fick cert, CACIB och blev BIR! Gunvald fick cert, CACIB och BIM!

Hur tog vi oss dit då?

Det hela inleddes på fredag eftermiddag då mamma plockade upp Viggo, mig och vår packning. Muntra styrde vi resan norrut. Kort paus i Gävle för rastning av två- och fyrbenta samt inköp av det obligatoriska resesnasket.

Allt gick strålande, hundarna sov på täcken i det fällda baksätet och vi ringde pappa och skrävlade om hur otroligt lite bensin det fick åt och hur fort och lätt det var att köra.

Strax innan Sundsvall svängde vi av västerut och såsmåningom började det bli glest med hus. Telefonledningar syntes dock fortfarande och vi mötte en och annan bil...

Bensinmätaren kröp oroväckande hastigt mot rött och vi stirrade sammanbitet ut i det allt tätare mörkret.

Dessutom var vägen under ombyggnad, så varannan kilometer var uppriven och full av hål - som att köra på tvättbräda.

Plötsligt mitt i ingenstans dök det upp en obemannad norsk (!) bensinpump. I den stoppades en hundring. Inget hände, förutom att den spottade ut en tillgodokvitto på 100:-. Åh, tack....

Djärvt petade vi i en hundring till och lyckades trycka på rätt knappar på den digitala displayen och hoppla! - bensin!

Något bättre till mods (nu skulle vi iallafall slippa få soppatorsk mitt i mörkaste Medelpad) fortsatte vi vår färd. Det blev tommare och tommare, glesare med hus, inga bilar.... Och sen plötsligt! Gatlyktor (jippie!), stor väg (hurra!!) och framförallt en stor blå skylt med texten Svenstavik 30 kilometer (halleluja!!!).

Samtliga individer i bilen andades ut och glatt körde vi nu mot vårt mål.

Passerade en nudistcamping, vilket självfallet gav bränsle till dialog.

Mina funderingar lydde ungefär såhär:
"Det kanske inte skulle vara så tokigt att vara nudist ändå? Jag har inga problem med att vara naken. Möjligtvis med att andra är det.... Och vissa saker skulle nog kännas fånigt att göra naken. Spela badminton, te.x Och grilla! Förenat med livsfara... Och tänk så Opraktiskt att inte ha några fickor."

Enade om att nudistlivet nog inte var något för oss anlände vi till Svenstaviks idrottsplats där det rådde en nästan trollsk stämning. Dimma på sjön, mörk sommarnatt och tystnad.

Rastade och matade hundarna, åt själva och bäddade i bilen.

Viggo lade sig på sin röda filt i förarsätet och somnade omedelbart. Jag var glosögd av trötthet och trängdes med Mor och västgötaspetsarna i bak.

Jack tog på sig ansvaret att vara vakt och utstötte "Uff uff!" vid varje verkligen eller imbillat ljud. Detta uppviglade sonen Gunvald som insåg att det var bäst att hålla kolla. I ALLA fönster på bilen. Och eftersom Gunvald har ett 3-sekunders guldfiskminne så blev det tio varv runt i bilen....

Mamma gnällde över sin täppta polyper, ville värma sina kalla otäcka fötter på mig och var allmänt klängig.

"Åh, vad vi har det mysigt!" utbrast Mor.

"Så roligt att du har det!" väste jag och knep ihop ögonen.

"Uff uff!"

Efter ett antal timmars terror (det är tortyr att bli väck med 5 minuters mellanrum....) flydde jag till framsätet och lyckades somna.

I gryningen gick Viggo och jag på promenad, inspekterade ringarna och efter frukost, nytt smink och nya kläder så kändes tillvaron helt ok igen.

Vi var oerhört strategiska, slog upp ett basläger vid skotteringen och höll på samtidigt blykoll på västgötaspetsringen.

Viggo kammades och förbereddes efter konstens alla regler. Lite ringträning vid sidan om skadade inte heller.

Plötsligt var det vår tur och Mor, den erfarna handlern, visade Viggo galant.

V gick riktigt fint i ringen.

Jack och Gunvald fick spader och gick på tå och trasslade in sig i mina kläder när deras matte försvann iväg med den svarte skäggapan.

(Med gäll röst som Nasse i Nalle Phu)"Ojojojoj, matte är borta...ojojoj..nu måste vi gå i kryss och strypa blodtillförseln till lillmattes ben.... Ojojoj!"

Tillsist var Viggo utsett till bästa skotte och jag fattade som vanligt först ingenting, men sen tjöt jag en smula och kramade V och ropade "Mammas lilla gris!".

Snabbt som ögat flyttades alla saker, stolar och hundar till nästa ring två rader bort - in med Gunvald och Jack - succé! Jack fick dessutom ett CK och blev 4 Bästa Hane.

Omtumlade, trötta men framförallt lyckliga stapplade vi ut från utställningsområdet. Packade in allt, matade hundarna och kunde tillsist fara hemåt.

Två spöregn, femhundra gapflabb och varsin mosbricka senare var vi hemma. 01.10 släpade jag och Viggo oss över tröskeln och stupade i säng.

Tack för alla gratulationer!

Tack mamma för att du modigt förde oss dit och hem, visade Viggo och orkade med vår hysteriska helg!