Under flera månader har vår kökskran (av modell Östtyskt 70-tal...) varit ett stort irritationsobjekt. Den har droppat, runnit och läckt vid fästet. Dessutom har blandare saknats så vi har tvingats köra den engelska varianten (skållhett ur ena kranen och iskallt ur den andra).

Det visade sig att vi hade en ansenlig summa pengar i reparationsfonden. Jippie, nu skulle det bytas kran! For upp till VVS-firman, valde en tämligen tjusig kran med blandare för ett ganska facilt pris och fick ett muntligt löfte om att den uppdragsdyngda firman skulle höra av sig i augusti för att bestämma dag för installation.

Veckorna gick...

Idag tyckte vi att då halva augusti faktiskt gått, då kunde vi väl utan att skämmas ringa för att höra hur planeringen låg till?

"Kan vi komma om 25 minuter?" löd svaret. Hoppsan!

Ola diskade i rasande fart, hundarna stängdes in i sovrummet och grannarna informerades hastigt om att vattnet skulle stängas av under en stund.

Det ringde på dörren.

Där står en spoling med blond hästsvans och glugg mellan framtänderna.

"Tjena!"  hälsade han med heliumröst.

"Vad f-n, hur gammal är du - 12?" tänkte jag, släppte in honom och tänkte i mitt stilla sinne att jag kommer att vägra skriva på nån närvarorapport för hans PRAO...

Efter ett visst trassel med vattenavstängningen, fastrostade skruvar, hastigt tillskyndande med handdukar och hinkar m.m så var kranen på plats!

Glopen kunde visst hantera en skiftnyckel!

Vi cirkulerar fortfarande runt den som två föräldrar till en nyfödd (Ola tittar nästan förälskat på den).

Vår fina kran....!