Det kan tyckas märkligt att det är på jobbet jag har mest tid till att blogga, men så är det. Här finns naturliga pauser som kan ägnas åt att uppdatera läsarkretsen om mina banala förehavanden, medans hemmavid blir jag ständig distraherad av människor/djur/städning/handling/telefon/diverse åtaganden som kräver min uppmärksamhet.

I torsdags for vi till goda vänner i Tyresö där vi blev bjudna på himmelskt god thaimat, vi skrattade så det hördes till Gullmarsplan och medhavda hundar (Viggo och Rasmus) lekte glatt med sina nya kamrater.

Efter en härlig eftermiddag (tack snälla T-B, P och G för allting!) skjutsade Mor mig till jobbet i Täby. Jag vred händerna över huruvida Mor skulle lyckats trassla sig tillbaka till E18 från Täby Centrum, men hon fnissade bara åt mina bekymrade mobilsamtal.... "Det är ju bara att läsa innantill!".

Jomenvisst, men då jag är van vid att Mor vrålar "Vad f-n står det på skyltj--eln!? LÄS!" så det är kanske inte så konstigt att jag kände en viss tvekan inför att låta en (trött och kissnödig) individ cirkulera bland alla mystiska avfarter runt de norra förorterna.

Men det gick tydligen bra utan min asssistans!

Igår ringde en tjatig åldring på förmiddagen då vi fortfarande låg i sängen och förkovrade oss i litteratur samt kliande av hundar. Åldringen krävde uppfodrande  promenadsällskap och coaching.

Då min hjärna bestod av lika delar gröt och vacum tog det mig en stund att komma fram till att det var Mor i luren.

"Gå själv, du har ju skogen runt knuten".

"Jag måste ha sällskap!"

"Du har ju Rasmus..."

".....*gnäll*....*stånk*.."

Jag såg hur min lediga dag hastigt förvandlades till ledsagning av en bångstyrig gamling som ändå inte lyssna på vad man säger.

"Ok. Kom om en timme då..."

"Jippie!"

*klick*

Vad hade jag gett mig in på? Jag tog mig ur sängen, susade hastigt ner på stan för att utföra diverse ärenden och mötte sen upp en otäckt pigg och entusiastisk Mor på parkering utanför vårt hus.

Rasmus blev naturligtvis glad över att få träffa sina kompisar Viggo och Uno igen. Mor förklarade att hon ämnade "komma iform" och därför behövde coaching och sällskap för att orka börja röra på sig.

Jag föreslog att vi skulle gå längs ån och Mor tog genast sikte på sjön  med argumentet "Rasmus har aldrig sett en sjö!" (jag tror att halva sanningen ligger i det faktum att det finns sköna vilobänkar vid sjön....).

Vi gick med stretande hundar, Mor pladdrade om diverse anledningar till sitt nyväckta intresse för fysisk aktivering (historier och händelseförlopp jag hört MINST 10 gånger tidigare).

När jag ville komma med goda råd av typen "Gå ofta men kort istället för sällan och långt i början" fick Mor tjuthaka och ville inte längre prata om ämnet...

Vad tacksamt att hjälpa till!

Min tankar började vandra i riktningen "Hur lång tid tar det att hitta en kropp som man dumpat i sjön....?"..

Efter visst stånkande, gnällande och tjatande från den otacksamma åldringen kom vi tillslut tillbaka och jag förmanade Mor att nu upprätthålla promenerandet så att det blev en rutin.

Jag uttalade också vissa välmenande hot av typen "Om du inte promenerar medans vi är i New York kommer jag låta mina hundar vara kvar hos er en vecka extra!".

Och ja, jag menar fullständigt allvar!

Så Mor, nu vet du att du har vissa förväntningar på dig, haha!