Hemma igen från äventyren i väst!

Innan jag återger våra upplevelser och intryck av resan vill jag ägna lite utrymme åt något som gjorde hemskomsten dyster och mörk:

Kasper hade dött dagen efter vi åkte.

Helt fridfullt hade han somnat och vaknade aldrig igen. Det känns dom som en stor tröst att han gick bort innan sommarhettan slog till på allvar och att det helt enkelt berodde på ålder.

Mamma har skrivit en väldigt fin minnestext om K i sin blogghttp://ulvus.bloggagratis.se/2007/06/10/169764-till-minne-av-kasper-2002-2007/ men jag känner att jag måste skriva med egna ord också.

K var alldeles, alldeles speciell. Han var oerhört kontaktsökande, orädd, listig och rar. Han pratade oavbrutet och stog ofta och hängde vid kanten och spanade på allt som hände eller kunna komma att hända.

Han älskade att springa uppför soffryggen för att sen obehindrat balansera på kanten av ryggen och marschera fram och tillbaka. Då och då hoppade han över till katternas klösmöbel som stog i lagom nivå intill. Att det i bland låg en katt i vägen var inget hinder, tvärtom. Flyttade sig inte katten frivilligt kunde det hända att den fick sin svans nedkissad av K som sen nonchalant satte igång att tvätta sig...

En annan sak som Kasper gärna ägnade sig åt var att i smyg (trodde han) glida ner i den stora hösäcken vid kvällsutfodringen. Det hände otaliga gånger att jag i ögonvrån såg hur säcken rörde sig för strax därpå hitta ett mycket nöjt, mumsande marsvin med kinderna proppfulla av nystulet hö.

"Kasper, gå ur påsen!" var ett stående uttryck hos oss.

Hans älsklingmat var gurka, vattenmelon, maskrosor och selleri. Då och då hände det att han snodde apelsinskal från bordet och började tugga på innan jag hann ta det ifrån honom.

K upplevde mer än de flesta marsvin hinner med under ett liv. Som mamma redan nämnt åkte han cykelkorg, gjorde stadens gräsmattor osäkra, besökte Mora en snöig februaridag och ställde till stor show, blev tvåbarnspappa, bet en gång en närgången hund i nosen.

Han var ofta med mig när jag gjorde saker hemma, te.x diskade eller vek tvätt. Då satt han på diskbänken intill på en handduk med en gurkbit och kvittrade. Ofta var han med på kvällarna och tittade på tv eller i sängen när jag låg och läste.

Ibland fick Kasper följa med ut på promenad med hunden. Då satt han i en liten väska med platt botten och kikade nyfiket ut på världen. Ofta stannade människor och pratade med oss och Kasper fick utlopp för sin sällskaplighet till fullo.

Han var utseendemässigt en teddyuppfödares mardröm med sina ståöron, ickeexisterande pälsriktning, dubbel klo på en framtå och lååång näsa..

Trots det fick K vissa framgångar i Petklass och charmade sig till en plats i en BIS-final.

Orden räcker inte riktigt till för att beskriva hans personlighet, det var så speciell och så stor.

Tomrummet efter Kasper är bottenlöst och jag saknar honom varje sekund.

Önskar att du vore med oss, lille kompis.

Vi ses igen.