Har insett att om jag ska skildra hela resan så kommer det tar månader.. vi upplevde så sjukt mycket skoj och såg så mycket häftiga saker att det är svårt att göra det rättvisa såhär i bara skrift.

Men om man plockar lite russin ur jättekakan då...

En dag tog vi trådbussen bort till det (ö)kända kvarteren runt Haight-Ashbury där the Summer of Love hade sitt högsäte 1967 och där bl.a Jim Morrison, Janis Joplin och the Greatful Dead har bott i omgångar.

Området som ligger i västra delarna av San Francisco lever fortfarande upp till sitt gamla rykte och överallt låg det skivbutiker, tatuerarsalonger (O fick hålla hårt i mig för att jag inte skulle sprinag in och låta tatuera in något impulsivt..) och folk var....låt oss säga...mycket avspända.

 Te.x när vi satt och åt på ett litet barbequeställe (skönt ställe med tatuerade kockar som lagade makalöst god mat) så gled det förbi en kille som såg rätt normal ut förutom faktumet att han hade en enorm orange vägkon fasttejpad på huvudet.. Och ingen som mötte honom tittade ens upp eller vände sig om!

Vi flinade åt varann: Välkommen till San Francisco.

I Haight-Ashbury lyckades vi handla kopiösa mängder billiga filmer och skivor i USAs största indiependentskivbutik, där för övrigt en hårdrockare tittade bekymrat på mig när han såg mig sitta på en pall och vänta på O som botaniserade bland punkskivorna i andra änden av lokalen.

HR: "Hey, why are you still sitting here? Are you alright?

Jag: "Yeah, I'm just waiting for my boyfriend. He's down at the punksection."

HR: "Man, what a dick! He should be here hanging out with you! Ok miss, have a nice day and take care!"

Han vinkade glatt och försvann iväg med guppande hästsvans.

Att San Franciscoborna som regel är väldigt sociala lärde vi oss snabbt. En dag på spårvagnen blev jag mer eller mindre nedkommenderad av en liten mexicansk gubbe:

"Come here and have a seat young lady!"

Det var liksom bara att lyda...

Först blev han oerhört besviken över att jag inte kunde prata spanska. Sen lyckades han på 3 minuter berätta sitt livs historia för mig, bl.a att hans fru lämnat honom för en 22-åring men att det inte gjorde något för hon var inte speciellt snygg ändå och nu hade han en ny fru som var vacker och dessutom läkare.

Jag gratulerade honom och han sjöng en sång om kärlek på spanska för hela vagnen.

Såna här saker hände i princip dagligen, hur kul som helst.

Hittade en irländsk pub på krypavstånd från hotellet och Guinness kostade bara 4.50 $. Livsfarligt!

Blev bundis med grekerna på medelhavsrestaurangen mittemot och fick gratis efterrätt eftersom de tyckte att svenska lät så vackert (tur att de inte visste att jag skällde på O som glömt solskyddskrämen hemma, haha!).

Föresten, när vi mellanlandade i Memphis och skulle gå igenom gränskontrollen så var den en helt sanslös process. Först fick vi fylla i ett formulär med frågor av typen "Har du deltagit i judeutrotelsen? Föder du upp boskap? Har du med dig frukt eller grönsaker? Om du svarat ja på någon av frågorna så bör du kontakta din ambassad".

Att ta in en banan är ungefär lika hemskt som att plocka med sig ett kilo kokain..

 Sen fick man köa en halvtimme för att slutliga ställa sig framför världens suraste vakt som ville veta hur länge man planerade att stanna i landet, hur mycket pengar man hade med sig, vad man jobbade med ("öh...a kind of...like..nurse"), var man skulle bo osv.. Stämpel i passet och sen vidare till en ny kö med en ny vakt som upprepade i princip samma frågor + undrade om man hade någon frukt med sig (vad handlar denna fixering vid frukt om??)

Efter nästan 1 1/2 timme blev vi insläppta och kunde med hjärtklappning tassa igenom tullen.

Vad hände mer? Vi gick på SF Museum of Modern Art, tatueringsmuseum nere i hamnen, på bio och såg en brittisk zombiefilm (vi var i princip ensamma i salongen. O skrämde skiten ur mig genom att hoppa fram bakom bänkraderna och sätta tänderna i min axel) och upptäckte fenoment Frappuchino. Det är en iskall kaffedryck som serveras i en kupad plastmugg med sugrör och går att fås i diverse smaker. Frappuchino Mocha blev vår signaturdricka under varma eftermiddagar.

På amerikanskt manér finns allting i 7000 varianter och storlekar. Alltså gick det ganska trögt med beställningarna i början:

"Hellö....Can I have a...frappuchino...in a medium cup...No sugar please...Öh..and..a strå..."

Efter 4 dagar:

"Amediumfrappuchinowithastrawnosugarthankyou"

När bilderna har blivit framkallade ska jag se till att lägga upp dom så alla får se våra äventyr. När vi skulle åka hem var det första gången jag faktiskt kände att jag gärna stannat en vecka till... Jag kommer definitivt åka tillbaka till SF!