Fredag 1/6

Packade väskorna, checkade ut och begav oss mot "the bad areas" där Greyhundstationen låg. Folk vi mött under veckan hade förfäratss över att vi skulle ta bussen till SF och nästan bönföll oss att flyga eller hyra en bil istället. Enligt de flesta var det bara kriminella "and weird people" som nuförtiden åker med Greyhound i USA. Fint, tänkte vi, då kommer vi smälta in perfekt!

Biljettsystemet var otroligt märkligt. Den avgång vi siktat in oss på var slutsåld (undertecknad utbrast i ett försvenskat "Dubbel-fuck!" och alla stirrade på oss i tre evighetslånga sekunder..) men man förklarade för oss att vi kunde köpa biljett till nästa avgång och sen ställa oss i kön redan nu.

Först till kvarnen var det som gällde oavsett vilken tur man hade löst biljett till. Tveksamma och med siktet inställt på att tillbringa 6 timmar på ett nedpissat betonggolv i väntan på nästa buss lommade vi iväg till kön.

Vi kom med den första bussen!

Ockuperade blixtsnabbt två säten och upptäckte att vi var de enda vita på hela bussen, alla andra var svarta eller latinamerikaner + en liten asiatisk man med kostym och portfölj. Alla farhågor och varningar visade sig dock vara helt onödiga. Folket var trevligt och stämmningen toppen, allt dirigerat av vår chaufför Mr. Lewis som omedelbart tog kommandot och i högtalarna talade om att på hans buss gällde följande regler:

"No alcohol, no drugs, no foul language and no rude behavior - if someone's breaking my rules they will be thrown off the bus - from a window of my choice!"

Alla satt som korgossar i 6 timmar....

Vi stannade i Barstov, en pyttehåla mitt ute i ingenstans för att köpa middag (Mr Lewis: "Be back in 15 minutes....not 16, not 17....15!!!!").

När pausen var slut ställde sig chauffören i mittgången och upplyste oss om att en passagerar bara hade biljett hit och kunde vederbörande vara vänlig att kliva av bussen?

Ingen sa något.

"Jaha, om ingen ger sig till känna får jag väl kolla på allas biljetter då."

Knäpptyst.

Mr. Lewis (en två meter respektivingivande karl som såg ut att tillhöra italienska maffian) plockade fram en lista, letade en stund och hojtade sedan en japanskt namn.

Den lille kostymklädde asiatiskte mannen spratt till och reste sig upp.

"We're in Barstov now, Sir. You're supposed to get off here".

"Eh...Ok..." svarade japanen och lommade av. Han såg mycket förvirrad ut när han klev ned på parkeringen och blickade ut över staden (tre snabbmatställen, en bensinmack, en spritbutik och ett 50-tal husvagnar).

 Resten av bussresan kunde vi inte låta bli att undra om japanen verkligen skulle gå av i hålan Barstov eller om han pga. språkförbristningar fått fel biljett och egentligen skulle till Los Angeles.

Han hade nog trott att LA var större....

 Bytte buss mitt i natten på stationen i utkanten av Los Angeles, ett ställe jag inte önskar min värste ovän att bli strandad på! Den påminde om ett enormt grått mentalsjukhus med idel människor som pratade högt för sig själva, tjocka negresser som slogs med varann om köplatser. gråtande barn och folk som reste med all sin packning i en svart sopsäck..

Vi höll käften och log stelt mot alla och kände var 5:e minut efter att plånboken fanns kvar.

Svingade oss snabbt ombord och sov resten av natten.

I gryningen nådde vi....

fortsättning följer.