Kära läsare,

om någon av er befann er på ovanstående plats ikväll hade ni fått beskåda något som hade fått er att skratta i paroxysmer.

Picture this: Your Truly, iklädd klänning, jacka och tofflor (!).

Bokstavligen vinglades på en gnisslande cykel med slapp kedja och trasigt framlyse.

Med fem fullproppade matkassar ( två i korgarna och tre på styret), på gränsen att spricka.

En 3-kilos hundmatspåse som mosade min högra knäskål vid varje jämrande tramptag.

En äggkartong som balanserade på kanten av påsen.

Kolsvart utomhus.

En timme tidigare utspelade sig följande scenario hemma:

Ingrid: Javisst ja, vi måste handla idag.

Ola: Aha...jag har skitmycket att göra men jag hinner nog med det.

Ingrid (med ambition att vara hjälte samt självständig kvinna): Jamen JAG kan handla SJÄLV..INGA problem!

Ola (som känner mig...): Är det säkert? Det kanske blir tungt...

Ingrid: Nej då! Det är lugnt!

Ola: Ok...fint..

Så jag cyklar alltså iväg till Willys, allt är frid o fröjd.

Dock inser jag att jag fått skavsår av skorna. Har dock mina tofflor som jag i  vanliga fall använder på jobbet i väskan och byter ogenerat skor i höjd med mjölkdisken.

Lassar vagnen full med diverse mer eller mindre nödvändigheter, gläds åt min fiffighet och hur billigt det blir. Lassar ombord alla kassar på cykeln.

Ok, det ser lite trångt ut. Var jag ska få plats? Drar in magen och balanserar upp på fordonet. Hur i h-lvete ska jag kunna trampa nu?

Knäna slår i kassarna, hela ekipaget väger lika mycket som Titanic.

Tar sats och......brak! Kedjan muppar sig och hänger slak som....nåväl, ni förstår vad jag menar.

Därför utspelar sig alltså farsen jag beskrivit ovan....

Väl framme vid porten (en resa som tog tre gånger så lång tid än vanligt) ringer jag upp till O för att vädja om bärhjälp. Inget svar.

Eftersom jag varit med förr finns det endast två alternativ: O sitter på muggen eller har hörlurar på sig.

Släpar sammabitet upp kassarna.

Vägrar laga mat.

Det blir gröt till middag.