Har insett att om jag ska skildra hela resan så kommer det tar månader.. vi upplevde så sjukt mycket skoj och såg så mycket häftiga saker att det är svårt att göra det rättvisa såhär i bara skrift.

Men om man plockar lite russin ur jättekakan då...

En dag tog vi trådbussen bort till det (ö)kända kvarteren runt Haight-Ashbury där the Summer of Love hade sitt högsäte 1967 och där bl.a Jim Morrison, Janis Joplin och the Greatful Dead har bott i omgångar.

Området som ligger i västra delarna av San Francisco lever fortfarande upp till sitt gamla rykte och överallt låg det skivbutiker, tatuerarsalonger (O fick hålla hårt i mig för att jag inte skulle sprinag in och låta tatuera in något impulsivt..) och folk var....låt oss säga...mycket avspända.

 Te.x när vi satt och åt på ett litet barbequeställe (skönt ställe med tatuerade kockar som lagade makalöst god mat) så gled det förbi en kille som såg rätt normal ut förutom faktumet att han hade en enorm orange vägkon fasttejpad på huvudet.. Och ingen som mötte honom tittade ens upp eller vände sig om!

Vi flinade åt varann: Välkommen till San Francisco.

I Haight-Ashbury lyckades vi handla kopiösa mängder billiga filmer och skivor i USAs största indiependentskivbutik, där för övrigt en hårdrockare tittade bekymrat på mig när han såg mig sitta på en pall och vänta på O som botaniserade bland punkskivorna i andra änden av lokalen.

HR: "Hey, why are you still sitting here? Are you alright?

Jag: "Yeah, I'm just waiting for my boyfriend. He's down at the punksection."

HR: "Man, what a dick! He should be here hanging out with you! Ok miss, have a nice day and take care!"

Han vinkade glatt och försvann iväg med guppande hästsvans.

Att San Franciscoborna som regel är väldigt sociala lärde vi oss snabbt. En dag på spårvagnen blev jag mer eller mindre nedkommenderad av en liten mexicansk gubbe:

"Come here and have a seat young lady!"

Det var liksom bara att lyda...

Först blev han oerhört besviken över att jag inte kunde prata spanska. Sen lyckades han på 3 minuter berätta sitt livs historia för mig, bl.a att hans fru lämnat honom för en 22-åring men att det inte gjorde något för hon var inte speciellt snygg ändå och nu hade han en ny fru som var vacker och dessutom läkare.

Jag gratulerade honom och han sjöng en sång om kärlek på spanska för hela vagnen.

Såna här saker hände i princip dagligen, hur kul som helst.

Hittade en irländsk pub på krypavstånd från hotellet och Guinness kostade bara 4.50 $. Livsfarligt!

Blev bundis med grekerna på medelhavsrestaurangen mittemot och fick gratis efterrätt eftersom de tyckte att svenska lät så vackert (tur att de inte visste att jag skällde på O som glömt solskyddskrämen hemma, haha!).

Föresten, när vi mellanlandade i Memphis och skulle gå igenom gränskontrollen så var den en helt sanslös process. Först fick vi fylla i ett formulär med frågor av typen "Har du deltagit i judeutrotelsen? Föder du upp boskap? Har du med dig frukt eller grönsaker? Om du svarat ja på någon av frågorna så bör du kontakta din ambassad".

Att ta in en banan är ungefär lika hemskt som att plocka med sig ett kilo kokain..

 Sen fick man köa en halvtimme för att slutliga ställa sig framför världens suraste vakt som ville veta hur länge man planerade att stanna i landet, hur mycket pengar man hade med sig, vad man jobbade med ("öh...a kind of...like..nurse"), var man skulle bo osv.. Stämpel i passet och sen vidare till en ny kö med en ny vakt som upprepade i princip samma frågor + undrade om man hade någon frukt med sig (vad handlar denna fixering vid frukt om??)

Efter nästan 1 1/2 timme blev vi insläppta och kunde med hjärtklappning tassa igenom tullen.

Vad hände mer? Vi gick på SF Museum of Modern Art, tatueringsmuseum nere i hamnen, på bio och såg en brittisk zombiefilm (vi var i princip ensamma i salongen. O skrämde skiten ur mig genom att hoppa fram bakom bänkraderna och sätta tänderna i min axel) och upptäckte fenoment Frappuchino. Det är en iskall kaffedryck som serveras i en kupad plastmugg med sugrör och går att fås i diverse smaker. Frappuchino Mocha blev vår signaturdricka under varma eftermiddagar.

På amerikanskt manér finns allting i 7000 varianter och storlekar. Alltså gick det ganska trögt med beställningarna i början:

"Hellö....Can I have a...frappuchino...in a medium cup...No sugar please...Öh..and..a strå..."

Efter 4 dagar:

"Amediumfrappuchinowithastrawnosugarthankyou"

När bilderna har blivit framkallade ska jag se till att lägga upp dom så alla får se våra äventyr. När vi skulle åka hem var det första gången jag faktiskt kände att jag gärna stannat en vecka till... Jag kommer definitivt åka tillbaka till SF!

Nej, det är inte vårt hotellrum..men nästan.

Söndag 3/6

Alcatraz-time!

Man kan inte åka till San Francisco utan att besöka fängelseön som ligger strax norr om hamnen.

Said and done.

På vägen ut från hotellet hälsade de spansktalade vägarbetarna glatt på oss eftersom vi gått förbi där flera gånger redan och slutade artigt att borra när vi gick förbi (att folk tilltalade mig på spanska skulle komma att ske upprepade gånger under veckan).

For ned till hamnen Fisherman's Wharf och ställde oss i biljettkön som ringlade sig längs hela kajen. Det går ungefär 10 avgångar varje dag så vi var optimistiska om att få komma ombord. Fick ganska snart besked om att alla dagens biljetter var slutsålda - vilket mörker!

En snubbe närmade sig kön och sa lite halvhögt "Does anyone need two tickets to the next boat?" O reagerade med skeptism, men eftersom jag är ganska listig, försigkommen och hyfsat snabbtänkt (tack för generna, mamma!) klev jag snabbt ur kön, morsade och bad att få veta mer.

Mannen presenterade sig som mr. Richards och hela hans familj (som såg ut som en vit version av familjen Cosby) hade köpt biljetter dagen innan men två av döttrarna hade blivit sjuka. Alltså hade de nu två plåtar som de gärna sålde för 30$ (ordinarie pris 45$). Hustrun såg att jag såg intresserad men tveksam ut och skyndade sig att visa deras egna biljetter för att jag skulle se att det inte var någon bluff.

Vilken schysst deal!

Jag la beslag på biljetterna, halade upp stålarna och O och mr. Richards förseglade affären med ett fast (manligt) handslag.

Vi kilade ner till båten som skulle gå inom ett par minuter och en kvart senare klev vi iland på Alcatraz.

Häftigt!

Man fick ströva fritt och hur länge man ville så vi spenderade hela dagen där med att går runt allting, spana på ruiner, gå guidade turer inne i själva fängelset, ta massor av bilder och på köpet bli solbrända.

Man riktigt kände Al Capones ande som satt kvar i väggarna...

Sent på eftermiddagen tog vi båten tillbaka till fastlandet, snokade upp en trevlig medelhavsrestaurang och belönade oss själva med skaldjurpasta och rött vin som rann ner som hallonsaft.. Botaniserade i skiv- och filmbutiker på vägen hem (alla affärer har öppet till 21-22 på vardagarna och ofta till minst 20 på helger) och shoppade DVd-filmer så fingrarna (och plånböckerna) blödde. Allt är sjukt billigt om man hittar de rätta butikerna och det är lätt att göra fynd.

När vi trosade hem  kunde vi unisont konstatera att vi fallit pladask för San Francisco och att vi stormtrivdes..!

 Lördag 2/6

....San Francisco! Åkte över en enorm bro (inte Golden Gate) från Oakland klev snart av i ett grått och kallt SF. Irrade runt ett tag på folktomma gator och släpade blytunga väskor uppför backarna (som aldrig tog slut). På "vår" gata låg det i princip bara spritbutiker, tvättomater, antikvariat och strippklubbar.

Vi kände oss omedelbart hemma.

Checkade in på hotellet, fick en flaska vin av receptionisten och även erbjudande om att korka upp den direkt. Frestande, men även vi har våra begränsningar (klockan var 07:25...).

Rummet var enkelt men rent och hyfsat stort. Kilade ner i frukostrummet och rensade borden på allt ätbart som kunde hittas.

Ovetenskaplig iakttagelse:

Amerikanerna äter inte det som vi kallar traditionell ost till frukost. Istället finns det två varianter: en brandgul färdigskivad historia som inte smakar ett skit. Den andra kallas string-cheese, vilket är en pinne av ost (??) kvävd i en portionsförpackning. Det är meningen att man ska liksom dra av strimmor av osten och lägga på mackan. Den smakar ungefär som wellpapp.

Och ja, de äter jordnötssmör i kopiösa mängder. Vi snokade upp allt som kunde tänkas innehålla minsta spår av fibrer, vitaminer ("Kolla, jag hittade en apelsin bakom brödrosten! Hurra!") och trakasserade den stackars personalen i förtvivlad jakt på havregrynsgröt... (vilket de faktiskt trollade fram till oss!)

Sen..ut på stan! San Francisco är inte världens renaste stad...och inte den mest välunderhållna heller...men absolut en av de allra trevligaste.

Folk är trevliga, öppna, hjälpsamma och så länge man är en schysst person som inte stör eller förstör så accepteras vad som helst (exempel på det kommer..).

Susade nedför backarna ned till Union Square och köpte ett 7-dagarskort till lokaltrafiken, som för övrigt är extremt väl fungerande. Det finns både vanliga bussar trådbussar och spårvagnar som går överallt hela tiden. Man kan lugnt ta sig från ena änden av stan till den andra enkelt och smidigt och jag måste erkänna att sitta i en öppen antik spårvagn som stretar uppför de branta backarna sent en jul försommarkväll och ha utsikt över havet nedanför stan är bland det mysigaste jag upplevt.

Vi ägnade dan åt att reka omgivningarna, åkte runt på lite amatörsightseeing och hamnade till sist i China Town där vi botaniserade bland krimskrams och lejonhundar (hittade saker identiska med allt mamma släpade hem från tibbe- och pekingeseutställningar under min barndom) och åt anka med ris till middag.

Stapplade dödströtta hem till Mayflower och samlade krafter inför....

Fredag 1/6

Packade väskorna, checkade ut och begav oss mot "the bad areas" där Greyhundstationen låg. Folk vi mött under veckan hade förfäratss över att vi skulle ta bussen till SF och nästan bönföll oss att flyga eller hyra en bil istället. Enligt de flesta var det bara kriminella "and weird people" som nuförtiden åker med Greyhound i USA. Fint, tänkte vi, då kommer vi smälta in perfekt!

Biljettsystemet var otroligt märkligt. Den avgång vi siktat in oss på var slutsåld (undertecknad utbrast i ett försvenskat "Dubbel-fuck!" och alla stirrade på oss i tre evighetslånga sekunder..) men man förklarade för oss att vi kunde köpa biljett till nästa avgång och sen ställa oss i kön redan nu.

Först till kvarnen var det som gällde oavsett vilken tur man hade löst biljett till. Tveksamma och med siktet inställt på att tillbringa 6 timmar på ett nedpissat betonggolv i väntan på nästa buss lommade vi iväg till kön.

Vi kom med den första bussen!

Ockuperade blixtsnabbt två säten och upptäckte att vi var de enda vita på hela bussen, alla andra var svarta eller latinamerikaner + en liten asiatisk man med kostym och portfölj. Alla farhågor och varningar visade sig dock vara helt onödiga. Folket var trevligt och stämmningen toppen, allt dirigerat av vår chaufför Mr. Lewis som omedelbart tog kommandot och i högtalarna talade om att på hans buss gällde följande regler:

"No alcohol, no drugs, no foul language and no rude behavior - if someone's breaking my rules they will be thrown off the bus - from a window of my choice!"

Alla satt som korgossar i 6 timmar....

Vi stannade i Barstov, en pyttehåla mitt ute i ingenstans för att köpa middag (Mr Lewis: "Be back in 15 minutes....not 16, not 17....15!!!!").

När pausen var slut ställde sig chauffören i mittgången och upplyste oss om att en passagerar bara hade biljett hit och kunde vederbörande vara vänlig att kliva av bussen?

Ingen sa något.

"Jaha, om ingen ger sig till känna får jag väl kolla på allas biljetter då."

Knäpptyst.

Mr. Lewis (en två meter respektivingivande karl som såg ut att tillhöra italienska maffian) plockade fram en lista, letade en stund och hojtade sedan en japanskt namn.

Den lille kostymklädde asiatiskte mannen spratt till och reste sig upp.

"We're in Barstov now, Sir. You're supposed to get off here".

"Eh...Ok..." svarade japanen och lommade av. Han såg mycket förvirrad ut när han klev ned på parkeringen och blickade ut över staden (tre snabbmatställen, en bensinmack, en spritbutik och ett 50-tal husvagnar).

 Resten av bussresan kunde vi inte låta bli att undra om japanen verkligen skulle gå av i hålan Barstov eller om han pga. språkförbristningar fått fel biljett och egentligen skulle till Los Angeles.

Han hade nog trott att LA var större....

 Bytte buss mitt i natten på stationen i utkanten av Los Angeles, ett ställe jag inte önskar min värste ovän att bli strandad på! Den påminde om ett enormt grått mentalsjukhus med idel människor som pratade högt för sig själva, tjocka negresser som slogs med varann om köplatser. gråtande barn och folk som reste med all sin packning i en svart sopsäck..

Vi höll käften och log stelt mot alla och kände var 5:e minut efter att plånboken fanns kvar.

Svingade oss snabbt ombord och sov resten av natten.

I gryningen nådde vi....

fortsättning följer.

Efter att ha återhämtat mig från både bedrövelser och hemresan känner jag att krafterna börjar återkomma. Dags för en beskrivning av USA-trippen!

Eftersom det hände ganska mycket och vi var borta nästan 2 veckor så kommer det att ske i följetongsform. Vegasdagarna har dock dragits samman eftersom de flesta dagarna såg ungefär likadana ut.

OBS! Vill varna för att kommande skildringar kan innehålla närgångna detaljer, generaliseringar, svordomar och annat språkberikande.

Måndag 28/5

Släpade oss upp vid 04.10 efter ett par timmars sömn. Kånkade ner alla väskor, tog pendeln in till Centralen och vidare till Arlanda med buss.

Hade planerat att äta frukost på flygplatsen men fick först stå i en milslång kö för att gå igen säkerhetskontrollen. Jag höll på att på hjärnblödning när en vakt envisades med att stoppa min minimala tub med läppglans i en genomskinlig liten plastpåse helt enlig de nya säkerhetsreglerna..

Skyfflades ombord på ett pyttelitet KLM-plan, flög till Amsterdam och vidare till ett nytt, enormt flygplan med sköna stora stolar.

Vi blev oavbrutet utfodrade med helt ok mat, sov i etapper och stirrade på molnen under oss.

På såna där långa flygningar kan det lätt hända att man till slut blir lite knäpp. Blodförseln till hjärnan begränsas, man är stel, får lappsjuka och börjar rastlöst vandra mellan stolsraderna. Det kan också hända att man börjar fundera i existensiella banor, typ: "Jaha, här sitter jag 10 000 meter ovanför Grönland och skiter..."

Efter ytterligare ett byte i Memphis (ägnade väntetiden till att bränna en ansenlig del av reskassan på Elvisgrejer i shopen) och med 20 timmar i fosterställning och torr luft flög vi tillslut in över Las Vegas.

Föreställ er att man har kastat ut en enorm julgran i öknen med miljontals lampor som blinkar och pulserar.

Föreställ er att den julgranen har storleken av Göteborg. 

Så ser Vegas ut ovanifrån på natten. Helt surrealistiskt!

Galenskaperna började redan på flygplatsen som mer påminde om ett kasino eftersom det var spelmaskiner precis överallt. Blåhåriga tanter, män i cowboyhattar som sa "howdy" - det kändes som om vi hamnat i en film.

Värmen som slog emot oss var helt sanslös, har aldrig upplevt något liknande trots att det var mitt i natten.

Plockade åt oss väskorna, fångade en taxi och åkte till hotellet med det fantastiska namnet Bill's Gamblin' Hall & Saloon. Det visade sig att det bokstavligen låg precis i mitten av Las Vegas Boulevard  (The Strip i folkmun).

Dötrötta checkde vi in (disken låg naturligtvis längst in i kasinot på nedre botten), åkte upp till vårt rum - som var enormt! Större än vår lägenhet, två dubbelsängar och utsikt över Stripen.

Konstaterade unisont att vi gjort ett klipp, somnade med kläderna på och vaknade.....

Tisdag 29/5 - torsdag 31/6

....vid 11 dagen efter. Trots aircondition var det fruktansvärt varmt och dessutom hade min mage ballat ur fullständigt (dvs. slutat fungera). Kände  mig som en uppsvälld boaorm som just länsat en fårhage.

Jävla helvete! Levde sedan på avslagen Cola, magtabletter som hittat på närmaste apotek och pytteportioner mat.

Gav oss ut på jakt efter frukost, men det blev en brunch på ett annat hotell i närheten som var byggt i form av det japanska kejsarpalatset.

Vegas sover aldrig, det fick vi snabbt bekräftat. Det var folk precis överallt och ingen verkade speciellt besvärad av hettan som nu var närmare 40 grader. Vi bäljade vatten, billig Budweiser och försökte förgäves hålla oss i skuggan.

Vi försköt dygnet lite och klev upp vid lunch och höll oss inomhus fram till klockan 16. Dagarna såg ungefär likadana ut, travade upp och ner för den långa Stripen, kollade på alla hotell (byggda i stilar som te.x romerskt palats, Eiffeltornet, Venedig, en pyramid et.c Bilder kommer!) och på kvällen åt vi middag på något schysst ställe vi råkat hitta.

Allting i Vegas är enormt! Hotellen kan ha upp till 3000 rum, fontänerna är lika stora som kommunala simbassänger och kasinona har i vissa fall tusentals spelmaskiner som blinkar i kapp.

Vi hittade ett köpcenter som var en kopia av den berömda turkiska bazaren (dom är mycket för att bygga kopior av saker i Vegas..) med ett stort högt tak som var målat så att man faktiskt fick för sig att man var utomhus.

Där spenderade vi en halv dag och hittade knappt ut.

Amerikansk mat kan man ju ha åsikter om också. I Vegas blev vi dock överraskade över dels hur billigt det var att äta och dels att det faktiskt utan större problem gick att hitta bra mat som inte dröp av flott och socker. Portionerna är ENORMA så ofta kunde vi beställa en rätt och dela på den, det räckte fint.

(Tack vare de mystiska magtabletterna justerades min kista under natten till torsdagen under stort ljubel. Att Vegas avloppsystem klarade av det ska konstruktörerna ha eloge för!)

Chokladefterrätten på hotell Flamingo kommer att gå till historien som Evighetskakan.

O beställde in en bit chokladtårta, jag skulle inte ha något (trodde jag).

Man är ju van vid att få in en bit stor som en kortlek...här kom det in ett monster. Den var stor som en bibel. O bleknade och bad att få en gaffel till samt beordrade mig att sympatiäta.

Chokladtårtan skulle inte få besegra oss!

Efter att ha petat i mig ungefär 1/6 lämnade jag walk-over och vi bad att få med oss Odjuret hem i en påse. Den räckte i två dagar till....

Andra saker vi gjorde i Vegas: konstaterade att mittensträngen på Stripen hade plastgräs, badade fötterna i fontänen på Ceasar's Palace, kollade in underhållningen på vårt hotell (en 250-kiloskille i blå Elvispyjamas som SATT och uppträdde i kasinot varje dag. Big Elvis kallade han sig och marken skälvde när han då och då reste sig upp och gjorde några moves. Publiken höll andan och hukade sig, haha!), tog massor av foton, köpte en röd grillvante med texten "Las Vegas" med tillhörande grytlapp, drack Strawberry Daquaries på hotell Luxor (O sa att han kände sig som Liberace), gick 2 kilometer åt fel håll och höll på att hamna i öknen, lyckades att inte bli solbrända alls tack vare solskyddskräm för barn med faktor 25 samt insåg att svensk nyhetsbevakning är nyanserad och neutral jämfört med amerikansk (de enda nyheterna om något utanför USA handlade om Irak..).

Mer kommer imorgon!

Hemma igen från äventyren i väst!

Innan jag återger våra upplevelser och intryck av resan vill jag ägna lite utrymme åt något som gjorde hemskomsten dyster och mörk:

Kasper hade dött dagen efter vi åkte.

Helt fridfullt hade han somnat och vaknade aldrig igen. Det känns dom som en stor tröst att han gick bort innan sommarhettan slog till på allvar och att det helt enkelt berodde på ålder.

Mamma har skrivit en väldigt fin minnestext om K i sin blogghttp://ulvus.bloggagratis.se/2007/06/10/169764-till-minne-av-kasper-2002-2007/ men jag känner att jag måste skriva med egna ord också.

K var alldeles, alldeles speciell. Han var oerhört kontaktsökande, orädd, listig och rar. Han pratade oavbrutet och stog ofta och hängde vid kanten och spanade på allt som hände eller kunna komma att hända.

Han älskade att springa uppför soffryggen för att sen obehindrat balansera på kanten av ryggen och marschera fram och tillbaka. Då och då hoppade han över till katternas klösmöbel som stog i lagom nivå intill. Att det i bland låg en katt i vägen var inget hinder, tvärtom. Flyttade sig inte katten frivilligt kunde det hända att den fick sin svans nedkissad av K som sen nonchalant satte igång att tvätta sig...

En annan sak som Kasper gärna ägnade sig åt var att i smyg (trodde han) glida ner i den stora hösäcken vid kvällsutfodringen. Det hände otaliga gånger att jag i ögonvrån såg hur säcken rörde sig för strax därpå hitta ett mycket nöjt, mumsande marsvin med kinderna proppfulla av nystulet hö.

"Kasper, gå ur påsen!" var ett stående uttryck hos oss.

Hans älsklingmat var gurka, vattenmelon, maskrosor och selleri. Då och då hände det att han snodde apelsinskal från bordet och började tugga på innan jag hann ta det ifrån honom.

K upplevde mer än de flesta marsvin hinner med under ett liv. Som mamma redan nämnt åkte han cykelkorg, gjorde stadens gräsmattor osäkra, besökte Mora en snöig februaridag och ställde till stor show, blev tvåbarnspappa, bet en gång en närgången hund i nosen.

Han var ofta med mig när jag gjorde saker hemma, te.x diskade eller vek tvätt. Då satt han på diskbänken intill på en handduk med en gurkbit och kvittrade. Ofta var han med på kvällarna och tittade på tv eller i sängen när jag låg och läste.

Ibland fick Kasper följa med ut på promenad med hunden. Då satt han i en liten väska med platt botten och kikade nyfiket ut på världen. Ofta stannade människor och pratade med oss och Kasper fick utlopp för sin sällskaplighet till fullo.

Han var utseendemässigt en teddyuppfödares mardröm med sina ståöron, ickeexisterande pälsriktning, dubbel klo på en framtå och lååång näsa..

Trots det fick K vissa framgångar i Petklass och charmade sig till en plats i en BIS-final.

Orden räcker inte riktigt till för att beskriva hans personlighet, det var så speciell och så stor.

Tomrummet efter Kasper är bottenlöst och jag saknar honom varje sekund.

Önskar att du vore med oss, lille kompis.

Vi ses igen.

Kort rapport:

Vi har ont i fotterna men ar lyckliga som barn pa julafton. San Francisco ar underbart! Vi vill aldrig aka hem!

Saknar dock familjen och djuren; kan inte Mor ta en sot bild pa Uno och lagga upp pa bloggen?

Det skulle lindra den varsta abstinensen....

Andra saker vi saknar ar knackebrod, filmjolk och att fa gronsaker till maten utan att behova saga till sarskilt..