Söndag Avnjöt en hastig frukost, sa morsning till varann och försvann åt olika håll. Jag drog mig ner mot Oxford Street och dess södra kvarter igen, hade inte riktigt fått nog av det området. Allt var stängt!Vilket totalmörker, vad gör man då?Slank in på ett internetcafé och skrev ett mail till Mor samt läste hennes blogg för att ha koll på vad som hände på hemmaplan.Klockan slog 12 och pang! så fylldes gatorna av folk och affärerna öppnade. Hurra!In på Evans igen för att köpa de saker jag inte kunnat sluta tänka på sen fredagen. Hittade dessutom en söt liten tebutik där jag köpte en burk White Christmas Chocolate (vitt mjölkchokladpulver med tillhörande mini-marshmallows), hur skulle jag kunna motstå??Vid 15 mötte jag upp O vid Covent Garden och åt en sen lunch. Begick sedan ytterligare massor av affärer, av någon outgrundlig anledning mest bokhandlare och filmbutiker...London myllrar av folk på ett sätt som absolut inte stör mig, tvärtom. I Stockholm kan jag ofta bli otroligt irriterad och störd över att trängas och knuffas bland människor, men inte i London. Kanske kan vara den stora mängden "Oh, sorry", "Are you alright there, miss?" och "Excuse me" man hör med högre frekvens än sina svenska motsatser?Det kanske är något fel på mig, men jag uppskattade hela grejen med att oavbrutet bli kallade för "miss", "lady" och "madam" av folk. I Sverige brukar det oftast bli något i stil med "Öh, du där..".Åter till söndagens förlustelser!Middag på en italiensk restaurang nära Tottenham Court Road (vägg i vägg med en pub där en dragqueen underhöll med förfärliga versioner av discolåtar. She must had been on drugs, för hon höll på i ett par timmar och hade klackar på minst 15 centimeter). Vi åt lasagne och kycklingpasta med svamp. Ljuvligt!Sen fick vi lite brådis för snart stundade en helgens höjdpunkter: Jack The Ripper-promenaden!Åkte ner till Tower Hills station och hittade Donald Rumbelow. Mr Rumbelow är Englands mest respekterade Ripperkännare och jag var otroligt upprymd över att få bli guidad i East End av honom. Han såg ut som en karikatyr av brittisk gentleman med överrock, halsduk och hatt.(Jag hörde ledmotivet till Midsomer Murders i huvudet hela tiden)I drygt två timmar gick vi runt i i duggregnet bland kolsvarta kvarter och fick höra en en historian rysligare än den andra. Med en perfekt blandning av humor, enorm kunskap, allvar och stort engagemang trollband han hela gruppen. Vi fick se olika platser där offren setts, hittats och bott, olika för tiden betydelsefulla platser och byggnader och kunde hela tiden ställa frågor.Jag fotade mycket och såg till att alltid stå långt fram (hoppas att jag inte uppfattades som alltför creepy..) och lyssnade fascinerat.I slutet av promenaden sålde Donald Rumbelow en ny och uppdaterad utgåva av sin bok "The complete Jack the Ripper" som han också hade vänligheten av signera till var och en.När han såg att O och jag såg lite tveksamma ut när vi skulle försöka hitta en tunnelbanestation erbjöd han sig direkt att gå med oss dit. Otroligt vänligt!Jag frågade honom lite om Elizabeth Stride (ett av Rippers offer som var svenska) och DR undrade varför jag var intresserad av just henne. Jag förklarade av vi var från Sverige varpå han sken upp, pratade oavbrutet om ämnet i 10 minuter och svarade på alla frågor jag hade. Han i sin tur bad oss berätta hur olika ortsnamn uttalades på svenska eftersom han gärna ville kunna säga Elizabeth Strides uppväxtorters namn på rätt sätt.Det var enormt spännande och roligt att få umgås en kort stund med en sån påläst och trevlig person. Vilken bonus!(DR frågade om jag inte hade frusit i regnet efter jag bara hade en tjock kofta över toppen och inget paraply men jag sa att vi svenskar är vana vid kallt och fuktigt väder. "Ah I knew you're a tough girl, I can tell!" svarade han och blinkade.)Trötta men glada återvände vi till hotellet efter ett hastigt stopp vid kvartersbutiken för det obligatoriska lagret av Mudshake, Guinness och lite snacks. Packade våra väskor, kopplade av och somnade väldigt, väldigt belåtna över vår resa...