Fick idag uppdraget att ringa O's A-kassa för att utröna om det är någon idé att vara medlem nu när han studerar.Efter minst 15 minuters telefonkö, diverse vidarekopplingar ("Du ska få tala med min kollega, dröj ett ögonblick) och mera väntan fick jag tillslut tala med en kvinna som med illa dold uttråkan lyssnade på mitt ärende. Hon svarade med en lång utläggning om olika undantagsregler bla bla. Jag försökte bena ut vad det egentligen gällde.Jag: Så du menar att min sambo får betala en avgift som grundar sig på den inkomst han hade för mer än 3 år sedan (tämligen hög, han jobbade natt på fabrik) men sannolikt inte kan få en enda krona i ersättning när han slutat plugga?A-kassan: Ja....alltså...jo, det verkar så.Jag: Men det låter ganska orimligt, tycker jag. Då är det ju ingen idé för honom att vara med?A-kassan(med gnällig kärringröst): Det är ALLTID en god idé att vara med i A-kassan. Det bör man vara.Jag(känner mig som om jag pratar med en döv schimpans): Men. Han. Får. Ju. Ingen. Ersättning. Efter. Studierna.A-kassan: Nej just det.Jag (en sekund från totalt sammanbrott): Då kanske det är bättre om han går med igen när han börjar jobba?A-kassan: Det kan jag inte svara på. Ni får återkomma då!Jag (mellan tänderna, väsandes): Tack så mycket....Sverige är fantastiskt!(Och ja, han har gått ur A-kassan. I ren protest.)