Inga kommentarer på flera dagar!Vad ska jag behöva skriva för att någon ska orka ge mig något glatt tillrop?Jag lovar, ni vill inte veta vad jag skulle kunna skriva, hhehe...Skämt åsido, inget speciellt spännande har hänt här idag.Sitter och surfar på olika reseföretags hemsidor och drömmer om nästa semestertripp. Här ska gnetas ihop dineros!Till hösten kanske det blir något, oklart vart. Planerar att jobba hela sommaren ( vilket automatiskt innebär att man blir rik, upphöjd till helgon samt slipper oklädsam solbränna ).Lyfter patetiskt telefonluren ibland för att kolla om ett mirakel har ägt rum..

Just nu spelas det dödsmetall väldigt, väldigt högt här hemma för att illustrera den vrede vi känner över saker och tings jävlighet.Skulle montera lådan som skulle ge oss sk. bredbandstelefoni. Den sk. "lådan" var en ENORM sak + 3 kablar+ eladapter + tusen andra saker. Sen strulade allt..1) Det krävs ett eluttag precis intill huvudjacket. Det har inte vi. Och ingen har heller talat om för oss att det krävdes.2)Man fick ingen intruktionsbok, det skulle man ladda ner och skriva ut från deras hemsida! Jaha, tack!3)Det som skulle vara så enkelt och bra blev enormt krångligt. Nya sladdar måste dras, hål måste borras och var skulle den enorma lådan sitta?Så vi beslöt oss för att strunta i allting.Sagt och gjort. Cyklade ner till O's föräldrar och satte mig i diverse telefonköer. Efter en knapp halvtimme så var allt fixat: om 2-4 veckor (!!!) har vi Telia-telefon igen.Samma nummer som tidigare.Åh vad jag vill slå någon just nu...

Förkylningen bekämpas med diverse olika mirakelkurer i brustablettform, marsvinens burar byts i rasande fart och telefoneländet ska monteras...Upptäckte att vi behöver ett eluttag intill jacket i hallen för att skiten ska funka!Betala 500:- för att få ett uttag ditmonterat? No way!Ikväll ska undertecknad dra en (antagligen livsfarlig)skarvsladd från vardagsrummet ut i hallen med ett grenuttag."Minns du Ingrid, Far? Glöm bort henne är du rar...för det är bara telefonjacket som är sig likt där hemma"...

Går hemma, förkyld och eländig. Gah!Hör inte vad folk säger (lock för öronen), alla hastiga rörelser gör ont och jag skulle helst av allt bara vilja ligga i sängen och grisa. Men så det finns små fyrbenta individer som inte tar någon hänsyn till sin Mattes klena tillstånd och fodrar mat och rastning i vanlig ordning.Jaha, bara att dra på sig jackan och släpa sig ut då..Försöker undvika snacksaliga grannar vilket är oerhört svårt i det här kvarteret.Har en del genvägar jag ta om jag upptäcker någon som ser ut att vilja slå klorna i en om man skulle råka passera (passagen genom tvättstugan, gömma sig bakom cykelförrådet eller försvinna in bakom Frälsningsarméns hus är några exempel).

Storm!Nynäshamn har drabbats genom att ALL tågtrafik är inställd och ersatt med bussar (som går ytterst sällan och som regel är proppfulla). O var inte glad imorse...Annars: nedblåsta grenar, trasiga lampor utomhus, omkullblåsta cyklar som farit in i staket m.mMåste medge att det var lite läskigt när Uno och jag skulle gå sista kvällsrundan vid 23 igår...

Söndag Avnjöt en hastig frukost, sa morsning till varann och försvann åt olika håll. Jag drog mig ner mot Oxford Street och dess södra kvarter igen, hade inte riktigt fått nog av det området. Allt var stängt!Vilket totalmörker, vad gör man då?Slank in på ett internetcafé och skrev ett mail till Mor samt läste hennes blogg för att ha koll på vad som hände på hemmaplan.Klockan slog 12 och pang! så fylldes gatorna av folk och affärerna öppnade. Hurra!In på Evans igen för att köpa de saker jag inte kunnat sluta tänka på sen fredagen. Hittade dessutom en söt liten tebutik där jag köpte en burk White Christmas Chocolate (vitt mjölkchokladpulver med tillhörande mini-marshmallows), hur skulle jag kunna motstå??Vid 15 mötte jag upp O vid Covent Garden och åt en sen lunch. Begick sedan ytterligare massor av affärer, av någon outgrundlig anledning mest bokhandlare och filmbutiker...London myllrar av folk på ett sätt som absolut inte stör mig, tvärtom. I Stockholm kan jag ofta bli otroligt irriterad och störd över att trängas och knuffas bland människor, men inte i London. Kanske kan vara den stora mängden "Oh, sorry", "Are you alright there, miss?" och "Excuse me" man hör med högre frekvens än sina svenska motsatser?Det kanske är något fel på mig, men jag uppskattade hela grejen med att oavbrutet bli kallade för "miss", "lady" och "madam" av folk. I Sverige brukar det oftast bli något i stil med "Öh, du där..".Åter till söndagens förlustelser!Middag på en italiensk restaurang nära Tottenham Court Road (vägg i vägg med en pub där en dragqueen underhöll med förfärliga versioner av discolåtar. She must had been on drugs, för hon höll på i ett par timmar och hade klackar på minst 15 centimeter). Vi åt lasagne och kycklingpasta med svamp. Ljuvligt!Sen fick vi lite brådis för snart stundade en helgens höjdpunkter: Jack The Ripper-promenaden!Åkte ner till Tower Hills station och hittade Donald Rumbelow. Mr Rumbelow är Englands mest respekterade Ripperkännare och jag var otroligt upprymd över att få bli guidad i East End av honom. Han såg ut som en karikatyr av brittisk gentleman med överrock, halsduk och hatt.(Jag hörde ledmotivet till Midsomer Murders i huvudet hela tiden)I drygt två timmar gick vi runt i i duggregnet bland kolsvarta kvarter och fick höra en en historian rysligare än den andra. Med en perfekt blandning av humor, enorm kunskap, allvar och stort engagemang trollband han hela gruppen. Vi fick se olika platser där offren setts, hittats och bott, olika för tiden betydelsefulla platser och byggnader och kunde hela tiden ställa frågor.Jag fotade mycket och såg till att alltid stå långt fram (hoppas att jag inte uppfattades som alltför creepy..) och lyssnade fascinerat.I slutet av promenaden sålde Donald Rumbelow en ny och uppdaterad utgåva av sin bok "The complete Jack the Ripper" som han också hade vänligheten av signera till var och en.När han såg att O och jag såg lite tveksamma ut när vi skulle försöka hitta en tunnelbanestation erbjöd han sig direkt att gå med oss dit. Otroligt vänligt!Jag frågade honom lite om Elizabeth Stride (ett av Rippers offer som var svenska) och DR undrade varför jag var intresserad av just henne. Jag förklarade av vi var från Sverige varpå han sken upp, pratade oavbrutet om ämnet i 10 minuter och svarade på alla frågor jag hade. Han i sin tur bad oss berätta hur olika ortsnamn uttalades på svenska eftersom han gärna ville kunna säga Elizabeth Strides uppväxtorters namn på rätt sätt.Det var enormt spännande och roligt att få umgås en kort stund med en sån påläst och trevlig person. Vilken bonus!(DR frågade om jag inte hade frusit i regnet efter jag bara hade en tjock kofta över toppen och inget paraply men jag sa att vi svenskar är vana vid kallt och fuktigt väder. "Ah I knew you're a tough girl, I can tell!" svarade han och blinkade.)Trötta men glada återvände vi till hotellet efter ett hastigt stopp vid kvartersbutiken för det obligatoriska lagret av Mudshake, Guinness och lite snacks. Packade våra väskor, kopplade av och somnade väldigt, väldigt belåtna över vår resa...

Uno är hemma, at last!Åh vad vi har saknat Uno Sprallman.... Tack snälla Far för att du skjutsade ner honom!

LördagSamma frukostprocedur upprepades. Dock var vi djärva nog att be om äggröra. Vet dock inte om budskapet riktigt gick fram, för de förväntade scrambled eggs liknade mer "egg-mess"...men gott var det iallafall.Lördagen ägnades helt och hållet åt Camden, detta alternativkulturella mecka som till stor del består av rock- och punkbutiker och dito marknadsstånd.Vi traskade dit, en promenad på ca en halvtimme.Halleluja!!Vi dog och hamnade i himlen...I ett område minst lika stort som Norrtäljes innerstad..ett sagolikt myller av folk, gator proppfulla av butiker som sålde allt mellan himmel och jord. Rockmusiken dånade ut ur högtalare på gatan och vi gick bara och gapade.Regnet vräkte ner men det tog vi knappt notis om.Hittade naturligtvis en massa saker att köpa, bla. ett par leopardmönstrade skor på rea, Beatrix Potters sagor på DVD (ni vet den där balettuppsättningen som visas på tv ibland, stor barndomsfavorit!), diverse skivor (bla. Hank Williams for 2£) och en bok om monster i gamla skräckfilmer från 20-50talet.Kalla och blöta tog vi sedan och flydde in på en litet kafé där vi värmde oss med hett te och varma kycklingsmörgåsar. Var någonstans utom i England får man gå ut genom en enorm trädörr ut på bakgården för att uppsöka toaletten?Vi förväntades oss en hink med en genomblöt toarulle på marken, men lyckligtvis fann vi en riktigt anständigt toa i trädgårdsskjulet (?).Dagens absolut mest osannolika händelse ägde rum sent på eftermiddagen inne i ett av de flervåningshus med inomhusmarknader. Jag stog och gaggade med en kvinna som sålde smycken och i ögonvrån noterade jag en kille som sog kusligt bekant ut. Han stannade ut och såg både chockad och överraskad ut. Peter! En gammal kompis från gymnasiet som jag inte träffat på säker 9 år!Hur stora är oddsen?!Han bor numera strax utanför London och jobbad med datorer.Stor munterhet utbröt, O dök och presenterades och alla pladdrade i munnen på varann.Vad kul! Peter var på språng och skulle vidare, men vi bytte adresser och sa morsning.Snacka om att världen är pytteliten..Runt 18-tiden promenerade vi tillbaka till King's Cross, lyssnade på musik på en pub på vägen och slank in på det asiatiska haket för middag.Resten av kvällen ägnades åt avkoppling, brittiska tv-deckare (haha, jag har sett ett Midsomer-avsnitt som inte visats i Sverige ännu!) och Guinness.Alldeles perfekt, med andra ord.