Igår var vi på Berns och såg Richard Hawley, en kille som kan beskrivas som en brittisk Leonard Cohen blandat med lika delar Johnny Cash och Elvis.

Ola och jag som är svaga för "the good old days" blev alldeles yra av förtjusning när vi upptäckte att de ställt fram runda bord med vita linnedukar och levande ljus under Berns guldstukaturer och balsalsspeglar. ("Det känns som en gammal jazzklubb i New Yorks gansterkvarter", som Ola uttryckte det.) En gin fizz på det och kvällen var upplagd för succé!

Aftonbladets recension:

 Richard Hawley får Berns att glittra

" Hawley och hans band gör sig bra i det röda ljuset på Berns vackra scen. När spegelbollarna kommer igång under ”Hotel room” och hela salongen glittrar känns låten som en gammal skolbalstryckare.

Storvulna ballader med ledsna stråkar i The Walker Brothers och Weeping Willows anda är specialiteten. Även om ståbasen, ekot i gitarren och de tassande trumvisparna ibland lutar åt dansband eller feelgood-pop som i ”Serious”.

För de som gillar ”riktig musik, som den lät på den gamla goda tiden” och romantiserar brittiska män med arbetarbakgrund är Hawley från stålstaden Sheffield en guldklimp.

Men hans djupa crooner-röst och texterna om ensamma nätter funkar på de flesta som känner sig lite gråtmilda."

Vi kom hem vid 02.20, något upprymda.. Och vi är nog båda lite kära i en harmynt man från Sheffield, ha hah!